De allra flesta inne i kongressalen var övertygade om att detta, detta kommer bli bra. Alla var förstås inte nöjda, men i det stora hela kändes partiet optimistiskt. Detta kommer att bli bra. Håkan Juholt blev sedermera känd som partiledaren som suttit kortast, på rekordtiden tio månader. Och oavsett om man blev skadeglad eller bara ledsen över det, så är de allra flesta numera överens om att det där som skulle bli så bra faktiskt inte blev särskilt bra.
Många har på förhand jämfört Nyamko Sabuni (L) med Håkan Juholt. Att hon som nu valts till ny partiledare för Liberalerna efter Jan Björklund (L) kommer bli en, ursäkta, flopp. Sabuni är kontroversiell, och har uttalat sig minst sagt problematiskt i många frågor. Bland annat har hon sagt att visioner om mångkultur måste begravas.
Hennes kandidatur har sannerligen splittrat det redan pyttelilla partiet. Socialdemokraterna som parti, även om det krisade under tiden med Juholt, är så pass starkt i sin organisation att partiet klarar sig även om dess ledare inte leverar.
Men utöver det så finns troligtvis ännu en rätt så viktig skillnad i valet av Håkan Juholt 2011 och Nyamko Sabuni 2019, och denna är att det inte känns särskilt troligt att ombud och åhörare på Liberalernas kongress i slutet av juni i år faktiskt genuint tänkte att detta kommer bli bra.
Många ville se en annan. Många ville bevisligen även se Sabuni, men troligtvis för att valet av Sabuni skulle tjäna deras syften. Vissa kanske bara uppgivet ansåg att Sabuni var minst sämsta alternativet. Det fanns egentligen bara en person i lokalen som med säkerhet kände att Nyamko Sabuni kommer bli Liberalernas räddning. Denna person är Nyamko Sabuni.
Hon har den typen av enormt självförtroende som man både avundas men också undrar var det kommer ifrån. När Sabuni var minister i Alliansregeringen sa hon i en intervju att hon inte skulle vara klar med politiken förrän hon var statsminister, att man alltid ska ha som mål att nå som längst.
“Då har du valt fel parti” tänkte de flesta antagligen då, med den dåvarande djupt cementerade blockpolitiken. L var ett stödparti till Moderaterna och fick vara tacksamma över att de ens hade plats i en regering efter konsekvent dalande valresultat sedan allianssamarbetet inletts.
Nu är läget annorlunda. När regeringsförhandlingarna kört fast som mest i höstas var det flera ledarsidor och proffstyckare som tippade Jan Björklund som statsminister, i någon slags “jamen det kan väl de flesta kunna tolerera”-mentalitet. Så blev det bevisligen inte men en liberal framtida statsminister bör ändå inte uteslutas, åtminstone inte i teorin. Men att denne skulle vara Nyamko Sabuni känns i nuläget inte särskilt troligt.
Håkan Juholt mår, vad det verkar, bra. Han har fått ambassadörsuppdrag på Island och enligt hans Instagram-konto ser han ut att trivas. Nyamko Sabuni kommer också att klara sig bra, oavsett hur det går för hennes parti. Partiet däremot, Liberalerna, bör vi alla oroas för hur det ska gå. Säga vad man vill om den svaga organisationen, kommunikationen och politiken. Sverige behöver ett liberalt parti.