På förmiddagen gick regeringschefen till NK:s engelska skrädderi och beställde en ny kostym. ”Bara jag nu inte blir alltför imponerad utan vågar använda den.”
Fyra statsråd hade lämnat regeringen. Gunnar Hedlund, Lars Eliasson, Nils G Hansson och Ivar Persson. Tre nya svors in. Rune B Johansson, Gösta Netzén och Björn Kjellin.
Borgerliga politiker och kungen hade vurmat för en samlingsregering men därav blev intet. Istället blev det en helt socialdemokratisk regering. Regeringschefen, Tage Erlander, skrev detta i sin dagbok torsdag 31 oktober 1957:
”Men visst är det vemodigt att nu skiljas från Hedlund, som faktiskt varit en stor personlig tillgång. Nya vänner vinner man inte i vår ålder. Men det här med Hedlund har på ett alldeles särskilt sätt blivit personligt.”
Hedlund var ledaren för Centerpartiet (tidigare Bondeförbundet), juris doktor från Rådom i Ångermanland. Relationerna mellan S-ledarna och C-ledarna har sedan dess varit frostigare.
Koalitionsregeringen mellan arbetare och bönder hade nått vägs ände vid denna tidpunkt, senhösten 1957.
Erlander var statsminister i ytterligare tolv år, ständigt kritisk mot de egna insatserna och ofta bekymrad över hustrun Ainas förkylning.
Uppslutningen bakom försvarsminister Peter Hulqvist är mycket stark. Många borgerliga ledarsidor och politiker frågar sig hur de fyras gäng kunde kräva hans avgång. Varannan väljare som sympatiserar med Centern tycker det är riktigt att Hultqvist sitter kvar. Det var ju Sverigedemokraterna som först framförde kravet, de övriga borgerliga partierna hakade på utan en ordentlig källkritik och analys. Nu är frågan hur man ska ta sig ur knipan. Detta att man släpper kravet på en sommarriksdag visar ju att det plötsligt inte är så bråttom och angeläget att få bort försvarsministern. Attacken mot Hultqvist var ett skott i den egna foten.
I första hand Liberalerna och Centerpartiet lär febrilt söka efter en reträttväg. Den mer högerinriktade delen av borgerligheten (SD, KD och M) håller dock fast vid att Hultqvist ska bort. Denna spricka, och det brådstörtat kravet på att tre ministrar skulle avgå, har sannolikt skadat trovärdigheten för Alliansen.
Den kris vi upplevt under de senaste dagarna visar på behovet av breda lösningar. Risken är annars att det största borgerliga partiet, Sverigedemokraterna, låser svensk politik. Och det kommer självfallet även att drabba en borgerlig regering. Sker det ett samarbete över de gamla blockgränserna kan SD:s inflytande minimeras, även om partiet blir näst störst i den riksdag som väljs andra söndagen i september nästa år.
Ett tungt ansvar faller nu på Annie Lööf och Jan Björklund. Ska de agera i fler farser som regisserats av Jimmie Åkesson eller ska de göra konstruktiva insatser för Sverige?