Det finns en textrad i Socialdemokraternas partiprogram som ligger mig extra varmt om hjärtat. “En gränslös värld är möjlig” lyder texten och jag tycker om det så mycket för att det är så dubbelbottnat. Man kan givetvis tolka det bokstavligt, att det handlar om att de ritade gränserna på kartan kan suddas ut och att vi alla kan leva, bo och umgås över gränser.
Men texten går också att tolka ur ett socialt perspektiv. Vi människor begränsas ju hela tiden på olika sätt beroende på vårt ursprung, vår klasstillhörighet, vår kultur och så vidare. Jag vill ju väldigt gärna att alla ska få vara precis som de vill, klä sig som de vill, jobba med vad de vill, och så länge de inte skadar sig själva eller andra, göra precis vad de vill.
Det är något jag tänker extra mycket på när jag funderar över ifall jag någon gång kommer att ha barn. Jag har förnuftigt sagt att om jag skulle få en pojke och han vill klä sig i glitter, då ska han få göra det. Jag älskar ju glitter, då är det klart min son också ska få ha det. Men, tänk om jag får ungar som, oavsett kön, inte alls gillar glitter. Och säg att de skulle bli moderater, då har jag verkligen noll aning om hur jag skulle hantera det.
Jag vill ju helst att mina barn ska bli små miniversioner av mig själv. De ska vilja klä sig i glitter, de ska gärna vara intresserade av konst, och självklart måste de bli sossar precis som sin supersmarta mamma. Jag hoppas verkligen ironin framkommer i text, annars kan ju folk tro att jag är galen. Men det ligger ju ändå något i det där.
De allra flesta vill ju verkligen bara sina barn väl. Så länge de är glada så är det bra. Men vi kommer ju alltid, utifrån den kontext barn växer upp i, prägla dem. Utan att själv vara förälder kan jag bara föreställa mig vilket minfält det måste vara att inte råka pressa sitt barn in i en viss norm eller ett visst intresse.
Förr var en av föräldrars värsta farhågor att deras barn skulle visa sig vara gay. Kanske inte för att varenda svensk förr i tiden var homofob, men för att man visste att det är möjligt att ens barn skulle kunna bli mobbad eller diskriminerad, och det vill man ju inte att ens barn ska behöva vara med om. Herregud, jag är ändå ung, men det ropades ändå bögjävel i korridorerna på min skola om en kille kom iklädd glitter och nu pratar vi ändå denna sida av millennieskiftet.
Men för att skapa en så gränslös värld som möjligt för sina ungar måste väl huvudsaken vara att vi, i vår önskan om att våra barn inte ska komma till skada, inte själva råkar skada dem. Är man gay så är man ju gay. Och om en idiot i skolan ropar elakheter är ju fortfarande grundproblemet ett annat än den utsatta ungdomens sexuella läggning eller val av kläder. Då kan man åtminstone skapa ett tryggt hem där det är okej att vara som man är.
“En gränslös värld är möjlig” är en sådan där mening som ger mig trygghet, när jag kanske själv känner mig osäker på hur jag ska klä mig eller vad folk ska tänka om en viss sak jag säger eller skriver. Och även om mitt framtida barn växer upp och blir min personlighets raka motsats så kanske hen också känner trygghet i de orden ändå. Sen kommer jag ju givetvis varva partiprogrammet med vanlig barnlitteratur när det är dags för godnattsagor.