När Covid -19 bröt ut var vi inte förberedda på den totala omställning varenda del av samhället skulle ställas inför. Men på bara ett par veckor hade vi gått från att vara helt fria till att aktsamt jobba hemifrån så mycket som möjligt, undvika publika miljöer, och fått rekommendation om att varken resa eller hälsa på våra äldre släktingar.
Möten blev digitala och våra sociala relationer begränsades främst till inom hemmets väggar. Vi har inte kunnat röra oss som vi velat, vi har inte kunnat träffa alla vi vill träffa, och social distansering har varit det ledande ordet i våra möten med andra människor. Det påverkar oss på psykiskt plan. Människor är sociala varelser och när vi inte får träffas är det lätt att drabbas av psykisk ohälsa.
Därtill har vården varit hårt pressad. Både för att folk varit sjuka och därför har resurser krävts för att ta hand om dessa, men också för att vårdyrket redan innan var tufft och nu blivit än mer tufft. Med långa arbetspass och med både fysiskt och psykiskt påfrestande arbetsuppgifter, och självklart en egen personlig stress inför risken att bli smittad.
Dessutom har ju flera företag fått det mer tufft. Restauranger som vanligtvis inte sysslar med hemleverans har börjat köra ut mat på grund av färre besökare i sina restauranger. Både restauranger och butiker har gått i konkurs, och flera företag har tvingats varsla eller åtminstone permittera.
Men vem jämställdhetsanalyserar corona-krisen? Män drabbas förvisso i högre utsträckning än kvinnor av viruset, men experter menar att detta kan bero på att män är sämre på att tvätta händerna noggrant. Samtidigt vet vi att vårdyrket är ett kvinnodominerat yrke och därmed utsätts kvinnor i större utsträckning för risk att smittas på sin arbetsplats när denna arbetsplats är vården.
Eftersom vårdyrken redan innan innebar hårt arbete med relativt låg lön borde de hyllningar av vårdpersonalen under corona-krisen också föra upp en större diskussion på dagordningen om just kvinnodominerade yrkens arbetsbörda, löner, och varför det kommer sig att löneutvecklingen ligger så långt efter för de yrken som uppenbarligen var de viktigaste när krisen väl kom?
När arbetslöshet och ekonomisk kris stundar är det också alltid kvinnor som drabbas hårdast, oavsett familjekonstellation eller bransch. I de allra flesta heterorelationer är det kvinnan som tjänar sämst, och om då oavsett mannen eller kvinnan eller båda blir arbetslösa så påverkas kvinnans ekonomi väsentligt för att hon på många sätt redan är i en situation där hon är ekonomiskt beroende av sin partners inkomst för att hennes egen inte räcker till. Givetvis generaliserat, men fortfarande statistiskt sannolikt.
Och sedan har vi ju det där om att vi faktiskt varit enormt socialt begränsade de senaste månaderna. Psykisk och fysisk misshandel inom hemmets väggar är ingen ovanlighet. Innan corona mördades i snitt 17 kvinnor per år av sin partner. Under denna pandemi har kvinnojourer över hela landet har larmat om ökad kontakt från kvinnor som nu finner sig mycket oftare i sin sambos närhet och därför behöver jourernas hjälp.
Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP) har varit relativt osynlig under corona-krisen. Och regeringen har förstås haft fullt upp med både att säkra svensk ekonomi och tillräcklig sjukvård. Men i efterdyningarna av denna pandemi behöver en jämställdhetsanalys göras av denna kris, för att se till att alla, oavsett kön, klarar sig lika bra eller dåligt nästa gång krisen kommer.