“Lööf har fått Socialdemokraterna att backa från i princip hela sin valrörelse och dessutom stirrat ner Vänsterpartiet till smått förnedrande underkastelse” skriver Barth-Kron. Vilket är en sanning ur ett liberalt synsätt, absolut.
Det är också vad de liberala partiledarna, Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) kommunicerat gentemot både sina egna partier och i media. Att de lyckats med att både hålla Sverigedemokraterna utom inflytande över regeringen och samtidigt fått igenom borgerlig poltiik. Vilket är helt sant, det har de lyckats med.
Det är dessutom viktigt att januari-avtalet, som överenskommelsen mellan S, C, L och Miljöpartiet kallas, kommuniceras som en seger för mjukhögern. Annars står snart Annie Lööf och Jan Björklund inför myteri. Björklund var nära nog.
Men sanningen är att segern varken är den ena eller den andra sidans i januari-avtalet. Men ingen är heller förlorare. Segern är samarbetet. Att partierna överhuvudtaget samtalat med varandra och att Socialdemokraterna lyckats sluta ett avtal ihop med tidigare motståndare.
Svenska folket har röstat spretigt. Men en överhängande majoritet har röstat på partier som aktivt sagt att de aldrig tänker låta SD få inflytande över en svensk regering. Och det löftet har dessa partier nu levt upp till.
Däremot ska man vara försiktig med att peka på både förluster och segrar i detta avtal, från båda sidor, om man vill att konstellationen ska hålla. Än så länge är samarbetet väldigt svagt och den gamla bristen på förtroende för varandra finns kvar. Regeringen och dess stödpartier måste fortsätta visa att de är redo att ge och ta.
Det har kommit mycket kritik från vänster om att S och MP skulle gett för mycket till de liberala partierna i denna uppgörelse. Detta späs givetvis på när liberala ledarsidor lyfter januari-avtalet som en seger för Alliansen. Det är inte en seger för Alliansen, Alliansen är död och “segern” är en efterhandskonstruktion.
Alla har givit och tagit i den här processen. Ingen är helt nöjd. Det är den enda analysen som går att göra av januari-avtalet. Nu är det som sagt upp till partierna som involveras i samarbetet att visa att man också tänker leva upp till överenskommelsen.
Skälet att liberaler känner ett behov av att måla upp januari-avtalet som en borgerlig seger bevisar egentligen bara att behovet av att känna segerkänsla finns. Med andra ord är segerkänslan rätt svårfunnen hos liberaler, de måste liksom leta efter och tvinga fram den. Det kanske vänstern borde glädja sig åt, istället för att gå på högerns beskrivning av sin egen “seger”.
Segern är som sagt att samtal överhuvudtaget förts och gett resultat. Nu är det upp till samarbetspartierna att alla leva upp till det. Annars riskerar Sverige ändå att få en högerregering som är beroende av SD. Vilket vore både Centerns, Liberalernas, Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets förlust. Och därmed majoriteten av de svenska väljarnas.