Regeringens historiska åtgärdspaket på 300 miljarder visar att det finns pengar att använda när samhället behöver det. Viruset har vid det här laget punkterat ekonomin. Konkurser inom transport, besöksnäring och nöjesliv är att vänta. Det är nödvändigt att näringslivet får ett stort stöd av staten. Låt oss hoppas på samma solidaritet med alla sjuksköterskor, undersköterskor, poliser, lärare och socialsekreterare. De har ropat på hjälp i många år nu.
Regeringen gör allt den kan för att hantera coronaviruset. Än så länge klanderfritt. Men när smittspridningen minskar och vi får tid att reflektera måste vi fråga oss om vi inte behöver förändra saker i vårt samhälle, till exempel synen på staten och det offentliga. Vi ser i realtid hur det är möjligt för staten att drastiskt tillföra resurser när samhället behöver det. Varför har inte ens hälften gått att göra för välfärden?
Under lång tid har Sverige ignorerat sina viktigaste beståndsdelar. Lärare har varnat för att arbetsbelastningen är för hög, administrationen för tung. Poliser har flytt yrket för att de tjänar för lite, har för få kollegor och inga möjligheter att möta dagens brottslighet. Undersköterskor har tågat över torgen för anständiga villkor och bättre arbetsmiljö. Sjuksköterskor och läkare gråter i TV för att människor ligger och dör i korridorerna. Socialsekreterare vittnar om behov som är mångdubbelt större än deras kapacitet.
Reaktionen från samhället och politiken har varit ingen alls, eller att det jobbas på någon form av långsiktig åtgärd. Sedan 90-talet är det som att vi vant oss vid att välfärden är slimmad, underfinansierad, nedlagd eller sönderprivatiserad. Ibland har vi också fått höra att det inte finns tillräckligt med pengar. Att något måste tas bort om något ska läggas till. Eller att det beror på invandring.
Inget av detta stämmer. Pengar finns och har funnits hela tiden. Det tog ju inte regeringen mer än en vecka att slanta upp 300 miljarder när situationen var tillräckligt akut. Jo, den exceptionella åtgärden kan förstås förklaras av att vi befinner oss i en exceptionell situation. På mindre än två veckor har flera branscher helt upphört med sin verksamhet. SAS har permitterat 90 procent av sin personalstyrka, Stena Line har varslat 950 personer, Scandic har varslat 2 000 personer. SHL har ställts in, Fotbollsallsvenskan har ställts in.
Åtgärdspaketet regeringen lagt fram beskrivs av flera bedömare som det största sedan andra världskriget. Karensdagen har slopats, resurser har tillförts till smittbärarpenningen, staten tar över sjuklöneansvaret i två månader, företag kan skjuta upp inbetalningen av skatt, arbetsgivaravgifter och moms i tre månader. Riksbanken har släppt 500 miljarder i krediter.
Massiva institutionella resurser frigörs på ett ögonblick. Vi har tydligen råd. För att samhället behöver det. Varför visar inte staten samma handlingskraft när våra undersköterskor, poliser, lärare och socialsekreterare behöver det?
Ingen vet var detta slutar. Men det betyder inte att situationen kommer att vara så här för alltid, eller att vi inte kan lära oss något av det. Till exempel att staten är viktig och att vi behöver en aktiv regering som hjälper sitt samhälle med resurser, så väl vid akuta som strukturella kriser. Hoppas vi framöver visar samma solidaritet med välfärdsarbetare som vi gjort med företagen.