Det var åtminstone ingen som skrek på Ylva Johansson under mötet i Bryssel. Den svenska kandidaten till EU-kommissionen förhördes av Europaparlamentet under tisdag eftermiddag. Parlamentarikerna blev inte helt nöjda – Johansson kommer behöva svara på fler frågor från Europaparlamentet skriftligen.

Johansson föreslås bli en av 26 nya EU-kommissionärer. Går det som det är tänkt, får hon ansvar för bland annat migrationsfrågor. EU-kommissionen fungerar ungefär som en gemensam regering för medlemsländerna, till vilken varje land nominerar en kandidat som sedan får ansvar för att genomföra EU-politik inom ett visst område – lite som en minister, alltså. Men innan Ylva Johansson och de andra kan börja jobba, måste Kommissionen som helhet godkännas av EU:s direktvalda organ, Europaparlamentet.

Att Johansson inte fick tummen upp direkt är knappast något personligt. Migrationen är kanske den mest inflammerade politiska frågan i EU. Alla vill olika saker. Den som får uppdraget att förhandla fram en gemensam överenskommelse på området kommer inte ha det enkelt.

Efter Europaparlamentets utfrågning kritiserades Ylva Johansson för att inte ha gett tillräckligt tydliga svar. Parlamentarikerna ville veta mer om vilken lösning Johansson själv helst skulle se i migrationsfrågan, och vad slutprodukten av hennes arbete kan komma att bli. Johansson hävdade envist att hon inte kan säga något om vad slutresultatet kan bli, eftersom det skulle försvåra de kommande tuffa förhandlingarna med alla medlemsländer.

Ylva Johanssons plan är nog det bästa hoppet vi har för att få till en gemensam lösning i migrationsfrågan. Hon tänker börja med att sätta sig och tala med varje lands regering. En ideologisk posör hade kanske kunnat svara tydligare på Europaparlamentets frågor, men det hade låst läget totalt inför förhandlingarna som faktiskt spelar roll.

Frågan splittrar både ideologiskt och geografiskt. Styren i de länder som tog emot många asylsökande under flyktingkrisen, som till exempel Sverige och Tyskland, vill förstås gärna se ett gemensamt flyktingmottagande. 

Regeringar i södra Europa håller ofta med, eftersom det är till deras stränder flyktingarna först kommer. Greklands migrationsminister hoppas att den nya EU-kommissionen kan ordna ett “mer rättvist fördelningssystem”. Italiens högerregering har gjort sig kända för att hänsynslöst hindra båtar med migranter från att lägga till vid den italienska kusten. Spanska politiker vill också se gemensamma regler för mottagande i EU.

Bland länder i Östeuropa finns andra intressen. Ungerns nationalistiska och högerkonservativa regering vill inte ta emot invandrare över huvud taget. Under flyktingkrisen smällde de upp ett långt taggtrådsstängsel längs med sin gräns mot Serbien, där de sköt mot migranter med vattenkanoner och tårgas. Den polska regeringen är inte heller intresserade av ett omfördelningssystem – “Här i Polen är det vi som bestämmer vilka som kommer in i Polen, och vilka som inte gör det” sade landets premiärminister Mateusz Morawiecki förra året.

Att parlamentet inte helt nöjt krävt att Johansson ska svara på fler frågor, beror nog mindre på kandidaten själv och mer på hennes ansvarsområde. Det går inte att bli populär när man försöker lösa den mest splittrande frågan i Europa.