Det är ingen hemlighet att vi, samtidigt som vi befinner oss mitt i en pandemi, även befinner oss i en klimatkris. Turligt nog drabbades vi i Sverige inte av några större skogsbränder i somras, åtminstone inte jämförbart med tidigare somrar. Då fick vi hjälp av våra grannländer och bistånd genom EU, men nu under det här året hade vi nog inte kunnat vara säkra på att hjälp skulle kunna komma.
Det blir allt mer tydligt att vi, i vårt arbete med att bekämpa klimathotet, inte längre enbart kan ägna oss åt att släcka bränder (både bokstavligt och bildligt talat). Vi måste nå en grön omställning, och det helst igår.
Klimathotet är en utmaning som genomsyrar hela samhället, eftersom inte en enda del av samhället kan slippa undan det. Därför måste också alla vara inkluderade i arbetet för att nå klimatmålen och lyckas med den gröna omställningen. En grön omställning kräver jämlikhet, så att den blir alla till dels. Annars kommer inte heller alla vilja vara en del av den, och då faller den.
En stor del i hur vi ska klara av klimatmålen handlar förstås om infrastruktur, resande och transport. För vår del av landet, med långa avstånd och tunga industrier, är det en avgörande faktor för att lyckas med den gröna omställningen.
Norrbotniabanan var planerad redan för tjugo år sedan, men arbetet sattes helt på paus av den moderat-ledda regeringen som styrde Sverige åren 2006 till 2014. Hade Norrbotniabanan inte plockats bort ur den nationella planen då, så är det rätt troligt att vi hade haft den invigd nu.
Det är lätt att känna bitterhet inför det. Men nu satsas det. Inte bara på Norrbotniabanan, utan även på elektrifiering av vägar, laddinfrastruktur, samt biobränsle- och elflyg (då flygen självklart är en förutsättning för resande för oss i norra Sverige). Den nuvarande S-ledda regeringen har ambitiösa mål för den gröna omställningen, och lägger stor vikt vid att just alla ska vara inkluderade.
Samtidigt leker dagens moderater populister och föreslår (som sin lösning i frågor som rör resande och transport) sänkt bensinskatt. Det är ett billigt försök flörta med oss här uppe med långa avstånd. Det hade absolut kunnat funka om M inte konsekvent motsatt sig varenda satsning på stärkt infrastruktur utanför Stockholm.
Högerns lösningar på alla problem är alltid sänkta skatter. Man undviker att satsa, under åtta år i regeringsställning, och genom det skapar man desperation. Desperation gör sedan enkla lösningar mer attraktiva. Så tror M att de ska vinna röster i norra Sverige och det är förkastligt. Framför allt gör det inte ett skvatt för klimatet.
Moderaterna är helt enkelt inte trovärdiga i varken infrastrukturfrågor eller miljöfrågor, trots att de allra flesta numera fattat att dessa frågor är tätt sammankopplade. Det gör M till ett nästan unikt dåligt parti för i princip alla som vill kunna resa men även rädda miljön, och särskilt för oss som bor här uppe i norr.
Det är här skogen brinner. Det är här det märks ifall snön om vintrarna försvinner. Inte i Stockholm eller andra storstäder söderut där Moderaterna har sina flesta väljare. Det är också här som tidigare M-ledda regeringar inte velat utveckla infrastrukturen. Men utveckling krävs, i alla delar av landet, för att rädda den här planeten. I kampen för att rädda planeten krävs omställning, och förutsättning till omställning måste ges alla. Vi ska framåt, inte bakåt, och vi ska dit tillsammans.