Alla hjärtans dag är ett kapitalistiskt påhitt för att vi ska köpa rosor, kort, choklad, alkohol, presenter och hotellnätter. Det är fakta. Med det sagt finns det givetvis inget problem med att vilja fira sina nära och kära en extra dag, om man känner för det.
Alla hjärtans dag är tyvärr också en dag då de som är ofrivilligt ensamma känner sig lite extra ensamma. Julafton är ju som bekant en dag då självmordsstatistiken ökar, just för att psykisk ohälsa blir extra påtaglig sådana dagar. Alla hjärtans dag är det troligtvis likadant med.
Men det finns saker som är värre än att vara singel. Några exempel: att vara tillsammans med någon som är elak. Någon som försöker kontrollera en, eller som är otrogen mot en. Någon som slår en, eller psykiskt misshandlar en. Att vara ensam är alltid bättre än att vara med någon som behandlar en illa.
Och det är precis vad fokus försvinner ifrån när allt runt denna dag ska handla om att ha en partner. Särskilt nu, när vi har sociala medier och det blivit extra viktigt att visa upp en perfekt yta, hur bra ens liv är, och hur mycket mys och lyx man lyckas klämma in på en dag.
När någon blir illa behandlade i sin relation går enormt mycket energi och tid åt att försöka dölja det utåt. Det tar ofta lång tid för personer att ens erkänna det hela för sig själv, ännu längre innan man berättar för någon annan. Att söka hjälp hos en kvinnojour eller liknande är ett enormt stort steg för de flesta.
Det handlar både om skammen det innebär, att erkänna att ens förhållande som utåt sett är så lyckat egentligen inte är det, men också är dessa personer så nedbrutna av sina partners att de inte heller tror att de förtjänar bättre.
Så, med andra ord, skulle hela samhället må mycket bättre om det blev mindre fokus på alla hjärtans dag, åtminstone tvåsamheten och kärleksrelationer. Absolut, om det vore en dag för att umgås med nära och kära generellt, då vore det en annan grej.
Men all denna fokus på att ha en partner är skadlig. Både för de som är ofrivilligt ensamma och ledsna, och för de som är i dysfunktionella relationer som förväntas upprätthålla en fasad om att allt är så himla bra.
För att det ska ske behövs faktiskt lite konsumentmakt. Vi måste våga vägra alla hjärtans dag-hetsen, oavsett om vi är i en relation eller inte. Att “våga vägra” när man är singel men sen fira dagen när man senare är i ett förhållande blir ju liksom lite tunnt.
Men sedan behövs också politiska satsningar. Mot psykisk ohälsa generellt, både akutpsykiatrin och förebyggande. Men det behövs också politik för att motverka våld i nära relationer. Både genom ekonomiskt stöd till kvinnojourer och liknande, men även här går det att jobba förebyggande. Och det kan vi göra redan i förskolan.
Synen på hur viktigt det är med en partner grundas i självkänsla, och synen på sin partner som sin ägodel utgår från skeva ideal. Och våld är ett uttryck för makt, hävdelsebehov, och frustration. Det är något som vi alltid kan jobba med, genom att behandla våra medmänniskor väl, lika värda, oavsett om de har en partner eller inte.