I början av september 2016 presenterade Moderaterna en intressant rapport om utanförskapet i Sverige. Av rapporten framgick att antalet utanförskapsområden vuxit kraftigt under de borgerliga regeringsåren.
2014 (efter åtta år med alliansregering) fanns 130 utanförskapsområden i Sverige, enligt en SCB-undersökning som Moderaterna låtit göra. När M gjorde en motsvarande undersökning 2006 var det 105 områden. Det betyder att det blev 25 fler utanförskapsområden under alliansstyret.
Det betyder inte att allt var bra under S-regeringarna 1994-2006 eller att dagens rödgröna ministär har fixat alla problem. Men utvecklingen under alliansåren 2006-2014 bör leda viss självkritik och självrannsakan bland de gamla regeringspartierna.
138 miljarder kronor i skattesänkningar under de borgerliga regeringsåren minskade inte utanförskapet i förortsområdena. Tvärtom ökade det omtalade sysselsättningsgapet mellan utrikes och inrikes födda under alliansstyret.
Vad bör då göras? Arbetarrörelsen är kanske något på spåren i tre rapporter:
- ”Förorterna som Moder Svea glömde”, som presenterades av tidigare LO-utredaren Jan Edling, Verdandi och ABF 2015.
- ”Mångfald och sammanhållning”, som skrevs av journalisten Mats Wingborg och tankesmedjan Tiden 2016.
- ”Med integrationen som murbräcka”, framtagen av utredaren Enna Gerin och Katalys 2017.
Rapportförfattarna har lite olika infallsvinklar och idéer. Men grundtemat är ungefär detsamma. Deras riktmärke är inte att pressa ned skattekvoten till OECD-snittet och dra ned i den offentliga sektorn och socialförsäkringssystemen. Istället handlar det om att se integrationspolitiken som en del i en generell välfärdspolitik, som utredaren Enna Gerin skriver i Katalysrapporten.
Siktet ska ställas in på att utveckla – inte avveckla – den svenska modellen. Människor ska inkluderas i samhället genom utbildning, arbete, bostadspolitik och trygghetssatsningar.
Kort sagt: Integrationspolitik ska inte ses som ett isolerat politikområde eller som ett ansvar för bara ett enskilt statsråd. Idéerna om att ”alla ska med” måste genomsyra i princip all regeringspolitik.
Det som sker i form av statsbidragshöjningar till kommunerna, Kunskapslyftet, satsningar på gröna jobb, bostadsinvesteringar, kulturpolitik och annat har betydelse även för integrationen.
Vid sidan av sådana generella satsningar behövs dock även riktade åtgärder i förortsområden med extra stora bekymmer – en sorts regionalpolitik för förorterna.
Därför är det bra att S, MP och V nu enats om en ordentlig och långsiktig budgetsatsning på socioekonomiskt eftersatta kommuner och områden.
Satsningen är på totalt 22 miljarder kronor under en tioårsperiod: 500 miljoner 2018, 1,5 miljarder 2019 och därefter 2,5 miljarder per år 2020 till och med 2027.
Pengarna ska kunna sökas av kommuner som har områden som karaktäriseras av hög arbetslöshet, låg utbildningsnivå och lågt valdeltagande.
Användningen av medlen kommer att se olika ut i olika områden, men insatser för jobb, utbildning, service, fritid och sociala insatser ska stå i centrum.
Hur långt insatsen kommer att räcka återstår att se. Kompassriktningen känns emellertid rätt och riktig.
Oavsett var du bor i vårt avlånga land, ska människor vara delaktiga i det svenska samhällslivet.
Sverige kan aldrig acceptera att stora bostadsområden förvandlas till kriminellt dominerande ghetton med egna samhällsstrukturer.