Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv, har låtit sig intervjuas i Dagens Nyheter. Bland annat förklarar Lemne varför hon vill luckra upp det lagstadgade anställningsskyddet.
”Behöver du skifta från 200 arbetare på fabriksgolvet till 20 ingenjörer blir det jättesvårt, då kan du inte hävda arbetsbrist, då handlar det i stället om att arbetet ändrat karaktär. Den typen av omställning fungerar inte i Sverige i dag, och då lägger många hellre ned och flyttar verksamheten någon annanstans. Det är ju hål i huvudet”, säger hon med stort eftertryck.
Problemet med Lemnes uttalande är bara att LAS (lagen om anställningsskydd) inte alls fungerar på det sättet.
Följaktligen kritiseras Lemne hårt inte bara av röda LO-företrädare utan också av de partipolitiskt obundna tjänstemannafacken.
Både Martin Linder, ordförande i det stora fackförbundet Unionen, och Samuel Engblom, samhällspolitisk chef för TCO (Tjänstemännens centralorganisation), reagerar starkt.
På TCO-utredarnas läsvärda blogg beskriver Samuel Engblom hur lagen är formulerad och funkar i praktiken.
”Det är arbetsgivaren som ensidigt beslutar om det råder arbetsbrist. Till skillnad mot i många andra länder behövs inget tillstånd från någon myndighet för denna typ av uppsägningar”, framhåller han.
Med andra ord: Om företaget i Lemnes exempel anser att det inte längre har behov av 200 arbetare så finns inget hinder för uppsägningar.
Det finns inget som stoppar svenska företag från att omorganisera verksamheten för att anpassa sig till nya förhållanden på marknaden eller för att ge verksamheten en ny inriktning.
Det stämmer inte heller att arbetstagarnas individuella kompetens inte spelar någon roll vid uppsägningar på grund av arbetskraftsbrist. Engblom förklarar:
”För det första upprättas turordningslistor i allmänhet separat för varje arbetsplats och för varje avtalsområde. Det innebär att personer med olika utbildning och kompetens, som fabriksarbetare och ingenjörer, normalt sett inte konkurrerar med varandra.
För det andra gäller som förutsättning för företräde enligt turordningen att arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet. Det innebär att arbetstagaren motsvarar de krav arbetsgivaren skulle ställa vid nyanställningar. Att en fabriksarbetare skulle kunna göra anspråk på ett arbete som ingenjörer är därmed föga troligt.”
Direkt tramsiga är Lemnes argument om att LAS hindrar företag från att nyanställa.
Den svenska lagstiftningen är tvärtom mycket generös med möjligheterna att göra tidsbegränsade anställningar eller provanställningar.
Arbetsgivarna har alla chanser i världen att pröva personer som de känner sig osäkra på och inte är beredda att tillsvidareanställda omedelbart.
Det finns en uppsjö av anställningsformer som inte bara brukas utan också missbrukas. Svensk arbetsmarknad rymmer sms-jobb, timvikariat, anställningar vid behov och en massa annat.
Dessutom visar den så kallade verkligheten att Sverige har en i grund och botten väl fungerande arbetsmarknad.
Statistiken från Eurostat (EU:s statistikorgan) visar att Sverige är det EU-land som har absolut högst sysselsättningsgrad. Sverige toppar listan före Tyskland, Danmark och Storbritannien.
Det borde leda till viss besinning hos Carola Lemne och andra som inleder valåret 2018 med att efterlysa ett systemskifte på svensk arbetsmarknad.
Det finns inga rimliga skäl att riva upp den svenska modellen och en arbetsmarknadslagstiftning som tjänar både företag, löntagare och svensk ekonomi mycket väl.
En sådan politik kommer bara att leda till ökad konfrontation och fler konflikter i arbetslivet.