Men det är också min genuina åsikt att det är helt okej att vilja ha lägre skatter, att inte vilja bidra till välfärden, att inte vilja ha ett samhälle där resurser fördelas solidariskt, även om jag inte håller med. Oliktänkande går att acceptera så länge debatten håller god ton och bevisligen kan man vara vänner ändå.
Jag kan till och med ha förståelse för att det finns de som tycker att Sverige tagit emot för många flyktingar. Jag kan alltså ha förståelse för att det är en åsikt vissa har, jag har inte förståelse för åsikten i sig. Men jag respekterar att den existerar. Däremot tar jag varje givet tillfälle att argumentera emot.
På julafton skrev jag en ledartext om internationell solidaritet. Om den idé som för mig är den viktigaste, nämligen att den här planeten har plats för alla oss som bor på den, och att en gränslös värld är möjlig.
Det är min genuina åsikt att gemenskap inte bara ska finnas inom ett visst lands gränser, den ska finnas alla folk världen över emellan. Men givetvis vet jag att det finns de mer nationalistiskt lagda som inte håller med mig i denna åsikt, och att frågan kan debatteras med argument både från min sida och den motsatta.
Men jag möts inte av motargument. Jag möts av mail med arga ord om att jag är en "flyktingkramare" som mörkar sanningen och är för intresserad av min egen “PK-karriär” för att erkänna systemkollapsen. Och jag delar med mig av detta för att jag vill att ni som läser ledarsidan, och som kanske inte alltid håller med om precis allt, ska veta att det finns de som tycker såhär.
Det ultimata godkännandet av dessa åsikter är när etablerade partier väljer att samarbeta med antidemokratiska partier vars själva kärna är exakt denna. Som alltså delvis hatar flyktingmottagande, men som också inbillat sig att deras meningsmotståndare egentligen håller med men är för upptagna med att göra “PK-karriär” (om det ens är ett ord?) för att erkänna det.
När jag läste de här mailen kom jag att tänka på en av mina tidigare nämnda vänner. Vi har haft många diskussioner de år vi känt varandra. Första gången vi träffades var när hen var aktiv i CUF och jag i SSU. Hen bjöd då hem oss företrädare för de olika riksdagspartiernas ungdomsförbund till sig för att gemensamt diskutera vilken ton vi skulle ha mot varandra i debatter inför valrörelsen 2010.
Den goda tonen, respekten, den vet inte antidemokrater vad det är. Den är, som mina läsare så övertygat pekat ut, bara en charad för att göra karriär som flyktingkramande PK-skribent. Därmed blir insikten i den här regeringsbildningshärvan för mig just denna. Alla de som av vissa skulle kunna klassas som “PK-karriärister”, är just de som behöver släppa vissa andra frågor och äntligen bilda regering nu. Vi kan kalla det att vara PK, politiskt korrekt. Men jag väljer att kalla det god ton.