Att kalla sin egen bild av vad för politik som behövs för “vad som krävs” är ju ganska magstarkt att göra oavsett vilket parti som säger det, för det är ju att säga att det vi tycker är det enda rätta. Vilket Moderaterna antagligen förvisso tycker, men det är ju väldigt svårt att gå in i en förhandling med någon som tycker annorlunda då.
För hela grejen med att det finns olika politiska partier och inte bara ett, är ju just för att partierna tycker olika och det är därför också som de olika partierna får olika stor andel procent när det är val, utifrån vilka partier svenska folket röstat på.
Och om vi då tänker på hur fördelningen såg ut vad det gäller röster på olika partier i förra höstens val, så skulle man ju kunna tänka sig att ett parti som hade fått hundraprocentigt stöd från svenska folket faktiskt hade kunnat hävda att det de tycker är det rätta. Men inget parti fick hundra procent, och Moderaterna var inte ens nära.
Det vore mer logiskt om Socialdemokraterna, som ju är Sveriges största parti, ansåg att de kunde hävda sig ha rätt i varenda fråga. Men S vet ju om att de inte kan det, eftersom de, trots att de är stora, inte har egen majoritet och därmed måste samarbeta för att kunna få vara med och bestämma.
Så är det i alla frågor i svensk politik. För inget parti har egen majoritet. Det Moderaterna gör nu är att lägga armarna i kors och säga “vi tänker inte vara med på det här när vi inte får exakt som vi vill” (och en av de saker M ville ha igenom var bland annat att folk skulle kunna vittna anonymt vid rättegångar, vilket är en helt galen idé som skulle vända upp och ner på hela rättstaten).
Således bevisar också Moderaterna att de aldrig var tänkta att styra det här landet. Om de inte vill samarbeta med någon som inte tycker exakt som dem, då blir det väldigt svårt att få igenom sin politik. För partierna tycker olika. Även om det kanske finns partier som tycker mer likt M på det politiska området brott och straff, kanske det partiet tycker annorlunda än M när det kommer till skattepolitik. Det finns alltid olikheter mellan partierna.
Inrikesminister Mikael Damberg (S) presenterade i lördags ett paket med trettiofyra punkter som regeringen bedömer har stöd i riksdagen, alltså hos fler partier än de själva. Dessa punkter rör både hur man förebygger brott, hur de ska hanteras, och vad påföljderna ska vara, och har alltså förhandlats med de flesta riksdagspartier trots att Moderaterna som sagt backade ur. Detta förslag meddelade Moderaterna under söndag kväll att de trots allt kommer att rösta för.
Hur kommer då det sig? Jo, Moderaterna vill ju inte verka som att de inte vill se några åtgärder mot kriminaliteten, men de vill samtidigt verka missnöjda med att inte ha fått igenom allt de själva ville ha. Det är väl en logisk strategi på något vis, men det framstår ju som väldigt hattigt när det hela sker under loppet av två dagar.
Antagligen har M ännu sårat ego efter att de själva inte fick bli partiet som bildade regering, och det får man väl ha överseende med. Men politik i en demokrati innebär att behöva kompromissa. Det är lätt att sätta sig på sidan av och anse att man själv har rätt. Hur mycket av ens egen politik får man igenom då?