Jonas Gardell har varit en flitig debattör i sommar. Mitt i sommartorkan lyckades han väcka en debatt om kulturens villkor under pandemin genom att kräva kulturministerns avgång. Nu är han i gång igen.
”Vi behöver ett datum för när Sverige ska öppnas igen” skriver han på Expressens kultursida. Detta efter pressträffen i fredags där kulturminister Amanda Lind (MP) och inrikesminister Mikael Damberg (S) presenterade ett nytt stödpaket på 2,5 miljarder till idrott och kultur. På pressträffen meddelades också att det görs en översyn av regelverken för publik på evenemang.
Centralt i Gardells argumentation kring Amanda Lind har varit att hon inte skulle kunna ”det allra minsta om branschen”. I sina texter återkommer Gardell till att kulturbranschen är en ”planeringsbransch”. Att det krävs långsiktiga besked för att kunna planera föreställningar. Skulle det vara något Lind inte förstår?
Att Kerstin Hessius, vd för tredje AP-fonden, i mars krävde ett slutdatum för rekommendationer och restriktioner går att skratta åt nu fem månader senare. Men att i dag komma med samma krav? Har Gardell inte lärt sig något om virus under denna tid?
”Politik är inte att administrera olika myndigheters beslut. Politik är att vilja” skriver Gardell. Om det handlade om vilja vore det enkelt. Samtliga partier kan nog enas om att corona är dåligt och att det vore trevligare utan restriktioner. Det är bara det att det inte går att förhandla med ett virus.
Sverige har en regering som valt att lyssna till sin expertmyndighets råd och vidtagit åtgärder för att skydda människors liv och hälsa. Visst går det att irritera sig över att Gekås får ha öppet men att teatrar och idrottsarenor inte får ta in fler än 50 (även om det finns plats för flera hundra även med 2 meters avstånd). Men vi får ha viss förståelse för att regelverk som gäller i vanliga fall växt fram under lång tid medan det nu behövts fatta snabba och generella beslut.
Men för Gardell är allt enkelt. Några fina planer, vakter som utför feberskanning vid entrén och munskydd på bussen till evenemanget. Sen är det bara att köra i gång allt igen! Han missar det centrala i strategin för att minska smittspridningen: social distansering (och att större evenemang pekats ut som särskilt riskfyllda).
Det är lite förvånande att just Gardell har ett så högt tonläge. När de första begränsningen om max 500 i publiken kom, och många arrangörer ställde in eller minskade publiken till långt under 500, valde Gardell att ta in publik just under 500-gränsen. Gardell blev uppläxad av sina fans och bad om ursäkt. Nu är den ödmjukheten borta.
”Det är inte bara teater- och underhållningsindustrin som är en planeringsbransch. Livet själv är en planeringsbransch” skriver han. Att beskriva livet som en ”planeringsbransch” är för platt - både för att skrivas på en kultursida och för att komma från Jonas Gardell.
Hans poäng är krisen också blir en själslig kris när vi utan slutdatum inte får ta del av kultur. Och ja, så är det. Vi är många som längtar efter att få gå på konsert, teater eller hockey. Men de råd som psykologer gett för att hantera corona har låtit ungefär så här: ”Ta en dag i taget. Tänk inte på hur det kommer att vara i påsk eller till midsommar, det ökar bara stressen. Försök att göra det som går att göra i dag”.
De svar Gardell kräver kan ingen seriös kultur- eller statsminister ge. Kraven passar därför bättre i en bön. Kanske är det uppåt som Gardells avgångskrav bör riktas?