Den klassiska uppdelningen mellan arbetarklass och medelklass dras inte längre med hjälp av utbildningsnivå. En sjuksköterska eller en barnmorska har sämre rättigheter, sämre arbetsmiljö och sämre lön än en elektriker. Men varför är det självklart för elektrikerförbundet att gå ut kollektivt tillsammans med andra med sina krav medan vi sällan ser barnmorskor eller sjuksköterskor i större sammanhang?
Det är historia och tradition som särhåller dessa yrkesgrupper, men också fördomar och smala umgängeskretsar som spelar roll. Idag är det ändå inte logiskt. Varenda LO-medlem kan bli sjuk eller få barn, precis på samma sätt som en företags-VD kan det. De katastrofala arbetsvillkoren inom vården drabbar alla. Numera tim/minut-rapporterar både hemtjänst och lärare så stressen kring bemanning, arbetsuppgifter och förtroende för kompetens är även de frågor som olika arbetsgrupper, oavsett facklig hemvist, har gemensamt.
Man har inom forskningen länge talat om att frågan kring osäkra anställningar är en fråga som skär tvärs igenom arbetsmarknaden från dem med allra högst utbildning till de som är helt nya på arbetsmarknaden. Alla drabbas av otryggheten som följer projektanställningar, bemanningstjänstgöring och uthyrning av personal. Prekariatet, mot det gamla proletariatet.
Vi behöver ett annorlunda 1:a maj och en större, gemensam, diskussion om arbete och arbetsmiljö. Inte minst för att frågor om jämlika löner, förkortad arbetstid och bemanning berör alla arbetsgrupper. Det gör också frågan om arbetskraftsinvandring och regler och rättigheterna inför detta. Det här är faktiskt en fråga där läkare och bärplockare, bartenders och it-experter sitter i samma båt. Och den som känner att det egna jobbet är perfekt, den kan faktiskt gå för andras skull.
Den sektion i prideparaden som alltid får mig att börja gråta är de svartklädda med övertejpade munnar som går bakom banderollen ”marching for those who can’t”. Varför har inte vartenda 1:a maj tåg en liknande sektion? Hade vi det skulle första maj präglas av utfrågningar kring hur arbetsmiljön och de fackliga rättigheterna ser ut på stora svenska företag som Clas Ohlsson, H&M och Ikea.
Det kräver att vi rannsakar oss själva, men som det är nu kan din bananplockare bli sjuk av cancerogena gifter, din t-shirt kan vara sydd under slavliknande omständigheterna och din mobiltelefon innehåller med största trolighet batterier från gruvor med vidriga arbetsförhållanden. Än mindre har de fackliga rättigheter. För att inte tala om alla de som lever i länder där 1:a maj är förbjudet eller enbart firas på regimens villkor.
Alla som går i ett 1:a majtåg håller inte med om varandras krav. Vissa vill ha sex timmars arbetsdag, andra vill det inte. Självklart finns skillnader i lön, inflytande och status. Så skulle det fortsätta vara om tåget hade fler sektioner men en breddad debatt om arbete och arbetsmiljö skulle alla tjäna på. Att vi idag ser så pass individuellt på vårt arbete och vår arbetssituation straffar ut alla.
Jag för min del skulle gärna se plakat som: ”Mindre barngrupper och fler förskolelärare”, ”Utvisa inte mina elever”, ”Utvisa inte min personal”, ”Tryggare anställningar på universiteten”, ”Min t-shirt är gjord av en slav, ska det va så?”, ”Den som förlöser barn ska också få äta lunch”, ”Det är inte personalens fel att folk dör på grund av underbemanning.”, eller ”Giftfria bananer för bananplockarens skull”.