Det är inte helt ologiskt, egentligen är det ganska rimligt. Är du småbarnsförälder bryr du dig lite extra om familjepolitik och skolfrågor, är du närmare pensionsåldern bryr du dig mer om vården och pensionerna, bor du i glesbygd bryr du dig om bensinskatten, bor du i storstad bryr du dig om bostadsbristen.
Att vi tenderar att bry oss mer om det som ligger oss nära fungerar om demokratin, i alla sina steg, är representativ. Vi har ju representativ demokrati i Sverige. Det innebär att vi röstar på partier, som själva tagit fram listor på kandidater av olika bakgrund och åldrar, och dessa personer sitter sedan och representerar de personer som röstat fram dem.
Men om partierna inte lyckas ta fram listor som är ett representativt axplock av befolkningen så kommer ju de folkvalda politikerna automatiskt inte heller vara politiker med en samhällelig helhetssyn.
Det är både en utmaning för partierna och för samhället, och det leder till en negativ spiral. För ju mer folk känner att politikerna inte förstår hur livet ser ut för just dem, vilket folk känner när politikerna fattar beslut som inte gynnar dem, och politikerna samtidigt inte klarar av att kommunicera varför, desto mindre förtroende får folk för politiken.
Samtidigt får ju politiken mindre legitimitet ju mindre folk tror på den. Vilket ju leder till sämre politik. För om inte folk vill engagera sig kommer ju deras perspektiv också missas. Denna utmaning måste partierna ta tag i, för demokratins skull. Socialdemokraterna har länge varit, och är fortfarande Sveriges största parti. Och socialdemokratisk ideologi grundas ju i att alla ska med, som ju också var partiets slogan, men det hade kunnat vara en slogan för hela demokratin.
Alla vi som bor och lever i detta samhälle ska också vara med och forma dess politik. Det går inte om grupper känner sig utelämnade, eller rentav blir utelämnade. Att existera innebär att vara en aktör i samhället, och under 1900-talet var det socialdemokratin som satt på den mest exakta bilden av hur samhället såg ut, just för att så många var med och erkände sig som socialdemokrater och därför bidrog till den socialdemokratiska politikutvecklingen.
Ju fler partier som tillkommit på den politiska kartan desto mer har S minskat. Det är inte konstigt. Därför behöver samtliga partier bli bättre på att samarbeta med varandra. Det behövdes inte förr i tiden när egen majoritet var mycket mer vanligt förekommande. När partierna misslyckas med detta blir det vatten på kvarnen för politikerföraktet, och demokratin försvagas ytterligare.
Men utvecklingen ställer även krav på samtliga partier, där varje parti alltmer blir intresseorganisationer för specifika grupper i samhället, att inkludera fler. I och med utvecklingen med filterbubblor, där vi alltmer tar del av de nyheter vi själva intresserar oss för och perspektiv som bekräftar vår egen verklighetsbild, desto smalare blir vår egen uppfattning om vad som behövs i politisk väg.
Här har samtliga partier en enorm uppgift framför sig. Att värva fler medlemmar, som delar partiets grundvärderingar men som också kan bidra till att göra partiets politik bättre för alla. Sedan vill inte alla gå med i ett politiskt parti heller, men dessa personer behöver partierna ändå förankra sin politik hos. Genom medborgardialoger, öppna möten, och så vidare. Annars kommer vi se en än starkare polarisering i samhället, och delaktigheten i demokratin kommer att minska.