De senaste veckorna har Norrbotten skakats av två våldtäktsfall utförda av tre män. Trots att fallen är väldigt olika varann följer de båda den tydligaste röda tråden inom sexualbrott; förövarna är män och offren av kvinnligt kön. Dessa brott tenderar att väcka en alldeles särskild sorts avsky i den breda allmänheten och efter vårens många kvinnomord, som också väckte stor uppståndelse, har företrädare från alla politiska partier och fler opinionsbildare därtill varit ute i debatten och tagit avstånd.
Det har visat sig särskilt svårt att stävja denna typ av brott och i flera fall har de använts som politiskt slagträ för att undergräva motståndare eller för att lyfta sina egna idéer eller förslag. Reella lösningar på hur både hemmet och gatorna ska bli tryggare för kvinnor har lyst med sin frånvaro och ängsligheten att begränsa eller inskränka den generellt sett mäktiga och inflytelserika samhällsgruppen män har spökat hos många.
Sedan årtionden tillbaka har idén om att det personliga (det vill säga det som sker i det mellanmänskliga i allmänhet och hemmet i synnerhet) är politiskt fått fäste. Inte minst i de yngre och mer progressiva delarna av det politiska spektrat. Feminismens idéer om att jämställdhet måste till och bör hållas i åtanke då det finns andra maktdimensioner än de ekonomiska som skapar ojämlikhet. Dessa har vi emellertid varit lite försiktigare att stävja med politiska insatser, inte minst då de kan uppfattas som direkta inskränkningar mot mäns individuella frihet.
Efter #metoo-hösten, otaliga diskussioner om ansvar och rädsla och när känslan av närhet till övertramp och övergrepp närmar sig de många har det landat hos fler: kvinnors säkerhet har inte kunnat garanteras när män härjar fritt. Ett omtag som heter duga kommer att krävas, om de otaliga politiker från höger till vänster som uttalat sig faktiskt menar allvar.
För ett par veckor sedan presenterade regeringen ett åtgärdspaket för att intensifiera arbetet med mäns våld mot kvinnor. Med 40 punkter fördelade i underkategorierna förebyggande arbete, upptäckandet av våld, effektivare brottsförebyggande insatser och kunskap- och metodutveckling ska det nu bli jävligare att slå sin partner. 1 juli trädde en barnfridslag i kraft. Det är nu olagligt och straffbart att som vuxen försätta barn i en situation där de bevittnar våld och övergrepp. Det rör på sig, med andra ord.
I flera av dessa punkter skärps nu straff och nya delar med just kvinnohat som utgångspunkt läggs till. Därtill ska den sociala aspekten få ta större utrymme både i utformning och i det offentliga rummet. Däri ryms dimensioner som fram tills idag riskerat att trilla mellan stolarna hos diverse myndigheter och allt fler erkänner att det finns ett strukturellt problem. Det är inte längre upp till enskilda kvinnor att “ta tag i sin situation” utan det lyfts nu upp till att bli en gemensam angelägenhet. Fler får tydligare uppdrag och mandat att agera. Skyddsnätet för kvinnor utvidgas.
Socialdemokratins främsta politiska gärning har varit att skapa reell förändring, inte sällan förbättring, med reglering som främsta verktyg. Med sitt fokus på ekonomisk politik har dessa, trots att de för en del också inneburit inskränkningar, kunnat få ett brett stöd. Nu tar den socialdemokratiskt ledda regeringen ett ytterligare kliv in i framtiden med att politisera det privata. Och tur är väl det för annars hade hundratals år av kvinnokamp varit förgäves och de feministiska slagorden varit vatten värda.