Trots tappra försök har Liberalerna svårt att locka nya väljare. Inriktningen i dag verkar vara att försöka behålla de antal sympatisörer som gör att partiet klarar fyraprocentsspärren. Bara det en utmaning.
Opinionssiffrorna har sedan länge hamnat mellan låga fyra procent och bästa fall kring fem procent. Liberalernas politik lockar helt enkelt inte. Beror det på partiledaren? Utåt sett tycks Jan Björklund sitta säkert i sadeln.
Jan Björklund blev partiledare 2007. Detta efter partiets katastrofval 2006, då mandaten i riksdagen sjönk från 48 till 28. Tappet i mandat fortsatte 2010, då förlorades ytterligare fyra riksdagsplatser ner till 24. Inte heller valet 2014 blev en framgång. Fem riksdagsmandat försvann.
Motgångarna beror inte helt på partiledaren, men har säkert betydelse. Klart är att Liberalerna har en tydlig ledarkris. Samtidigt finns det partier i riksdagen som kanske förvaltar liberalismens frågor på ett bättre sätt än dagens liberala parti.
Liberalerna söker sin identitet i ett borgerligt partikluster, som låter ungefär likadant och vars politik blivit alltmer förutsägbar i sin likformighet. På marginalen slåss partierna även inbördes, Liberalerna är i dag ett moderat light-parti.
Behövs Liberalerna i sin nuvarande tappning? Kan diskuteras. Självförtroendet är lågt. Så blir det förstås när en hel del partiaktiva vill se någon annan än Jan Björklund på partiledarposten.
Björklund styr medan missnöjet gror kan man säga.
Viljan till nya grepp är så gott som obefintliga. Något särskilt revolutionerande nytt politiskt vägval med Björklund vid styråran lär vi inte få se. Invanda mönster sätter effektivt käppar i hjulen när det kommer till ett radikalare borgerligt vägval i politiken.
Problemet för Liberalerna och därmed Björklund är att partiet sitter fast förankrat i den förödande blockpolitiken. Nyliberalism i stället för socialliberalism. Varför välja en sämre kopia när Moderaterna redan finns?
Björklund genom åren ansträngt sig för att Liberalerna ska vara landets skolparti nummer ett. Över tid har det gått lite si och så med det. Inte ens inom de egna borgerliga leden tycks entusiasmen vara alltför stor inför Jan Björklund turer på just skolans område.
När övriga partier i det borgerliga klustret vill ha ett ord med i laget har Björklund inte haft mycket att sätta emot. Liberalerna har under alliansparaplyet mest uppfattas som ett stödparti till Moderaterna.
Ett hälsotecken så gott som något är att många av partiets aktiva drömmer om att restaurera partiet till det socialliberala parti det en gång var. Den klassiska socialliberalismen från Bertil Ohlins dagar. Det som hänt under Jan Björklunds ledning är att socialliberalismen dumpats på bekostnad av någon slags hemlagad nyliberalism.
Att vara eller inte vara ett riksdagsparti kan om det vill sig illa bli den stora framtidsfrågan för Liberalerna och inte minst för Jan Björklund själv. Liberalismen överlever alltid som idé med eller utan de båda.