Det är mycket Peter Hultqvist just nu. 25 juni hade Aftonbladet en stor intervju med den socialdemokratiske försvarsministern – och 22 juni ägnar Aktuellt i Politiken hela fem sidor åt Hultqvist och förändringarna i försvarspolitiken.
Det är en motiverad uppmärksamhet. Försvars- och säkerhetspolitiken har blivit viktigare. Sverige behöver höja sin försvarsförmåga.
Sverige kan inte blunda för det som sker i omvärlden. ”Rysslands olagliga annektering av Krim och aggression mot Ukraina strider mot FN:s våldsförbud och utmanar i grunden den europeiska säkerhetsordningen och icke-interventionsprincipen”, konstaterar regeringen helt riktigt i sin säkerhetsstrategi. Till det ska läggas rapporter om främmande undervattensverksamhet på svenskt territorialvatten och en kraftigt ökad militär aktivitet kring Östersjön.
”Säkerhetsläget har försämrats”, som Hultqvist uttrycker saken.
Han gör därmed en annan – och mer realistisk – bedömning än den som gjordes av Cecilia Widengren (M), ordförande i den gamla försvarsberedningen.
18 oktober 2012 twittrade hon glatt om ”Ryssland som drar sig österut” och att ”Europa är säkrare än på länge”.
Denna naiva bild av omvärldsläget var även bakgrunden till att Moderaterna motsatte sig att göra en blocköverskridande uppgörelse om försvaret våren 2014.
Överhuvudtaget sköttes försvarspolitiken illa under de borgerliga regeringsåren 2006-2014. Tidvis var det rena kaoset på Försvarsdepartementet.
- 2007 fick Mikael Odenberg (M) lämna regeringen efter ett budgetbråk med finansminister Anders Borg.
- 2012 fick Sten Tolgfors (M) göra patron ur sedan han snärjt in sig i en härva av oklarheter när det gäller vapenaffärerna med Saudiarabien.
- 2013 hamnade Karin Enström (M) i öppen konflikt med dåvarande ÖB Sverker Göransson.
Sorglig var även alliansregeringens hantering av värnplikten och den gamla folkförsvarstanken. Den 16 juni 2009 genomdrev en borgerlig riksdagsmajoritet (med bara tre rösters marginal!) det historiska beslutet att skrota den allmänna värnplikten.
Försvarspolitiken framställdes länge som en av Moderaternas paradgrenar. Men under regeringsåren 2006-2014 krackelerade den moderata självbilden. Det var hur tydligt som helst att försvarspolitiken inte var så angelägen för Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och de tongivande allianspolitikerna. Under Peter Hultqvists starka och tydliga ledarskap har det dock skett en ordentlig kursomläggning. Försvaret har fått ett lyft. Hultqvist och regeringen har förstått att omvärldsförändringarna kräver ökad aktivitet i svensk försvars- och säkerhetspolitik.
Bra är också att Hultqvist återgått till den gamla goda ordningen att försöka skapa bred partipolitisk enighet kring försvars- och säkerhetsinriktningen. 17 april 2015 lyckades han samla fem av riksdagens partier (S, MP, M, C och KD) bakom en bred överenskommelse. Som ett resultat av uppgörelsen tillförs försvarsekonomin 10,2 miljarder kronor under perioden 2016-2020. I vårändringsbudgeten i år enades samma partier dessutom om att tillskjuta ytterligare omkring 500 miljoner till försvaret.
I början av mars kom även det viktiga beskedet om att värnplikten återinförs. Redan i juli kallas 13 000 ungdomar till mönstring.
Fortfarande återstår många utmaningar för svensk försvarspolitik. Men Hultqvist har redan satt ordentliga spår i verkligheten. Med rätta har försvars- och säkerhetspolitiska debattörer beskrivit honom som den stadigaste försvarsministern sedan Per-Edvin Sköld (som basade över departementet 1938-1945).