Kommentarer som “Jag hade aldrig klarat det ni gör!” är vanliga, följt av referenser till blöjbyte, snor och skrik. Det som ges uttryck för är ofta en syn på barn som äckliga och störiga, och förskollärarna beskrivs på sin höjd som duktiga barnvakter.
Även om dessa kommentarer kanske är menade på skoj så är faktiskt barn det dyraste vi har. De behöver trygghet och vägledning för att göras redo för skolgången. Förskolepersonalen gör ett oerhört viktigt arbete, och därför behövs det fler utbildade förskollärare. Något som ofta beskrivs som det största problemet inom förskolan är just att det finns för lite utbildad personal.
Personalbrist är ett arbetsmiljöproblem för befintlig personal, samtidigt som jobbets låga status och synen på förskolläraryrket som simpel barnpassning gör att färre vill utbilda sig. De som faktiskt väljer att utbilda sig kommer sedan ut i en verksamhet där arbetsmiljön är stressande och bristen på utbildade kollegor gör att en blir ensam med alla administrativa uppgifter. Utmattningssjukskrivningar ökar, och personalbristen blir ett cementerat problem. Det hela blir en ond cirkel där både personal och barn kommer i kläm.
Att sjukskrivningarna bland förskollärare blir allt fler är inte bara tråkigt för individen och skapar svårigheter på arbetsplatsen, det är också samhällsekonomiskt vidrigt. Poängen med att vi låter utbildning bekostas av samhället är för att vi vet att pengarna kommer igen hundra gånger om i form av skatteintäkter när de som utbildats sen kommer ut i arbetslivet.
I år fyller förskolans läroplan tjugo år. Redan 1998 tydliggjordes att arbetsuppgifterna för personalen bland annat är att lägga en grund för barns livslånga lärande. Läroplanen framhäver en mängd specifika krav på att förskolan ska arbeta med både värdegrund och demokrati men också språkutveckling, matematik och andra skolämnen. Att se på förskolepersonalen som barnvakter är en sedan länge förlegad syn på en av de viktigaste samhälleliga institutionerna, även om att torka snor givetvis också ingår i jobbet.
Arbetsmiljön och storleken på barngrupperna måste ses över ordentligt, samtidigt som vi kontinuerligt utbildar ny personal. Det är inte att snyta en näsa eller trösta någon som skriker som är det jobbiga med att arbeta i förskolan. Det är att det alltid finns nya näsor och nya skrik och att personalen måste hinna med alla. Det behövs både tid och resurser nog så att alla barn blir sedda, trygga och respekterade i förskolan. Om det på något sätt brister ger det effekt på barnens livslånga lärande.
Förskolepersonalen behöver hyllas på riktigt, med fler kollegor, lagom stora barngrupper, tid för sina arbetsuppgifter, schyssta löner, och god arbetsmiljö. Det förtjänar man om man har ett av samhällets absolut viktigaste yrken, och våra barn förtjänar också personal som mår bra och har tid för dem. Att ge förskolan mer resurser är helt enkelt en långsiktig vinst, på alla plan.