När jag studerade i Paris träffade jag en kines som spenderade varje veckoslut i en ny europeisk stad. Ena veckan laddade han upp bilder poserandes framför lutande tornet i Pisa, nästa berättade han om den billiga ölen i Prag samtidigt som han bläddrade efter de billigaste flygbiljetterna till München - för det gick ju inte att missa oktoberfest! Han behandlade Europa som en kolonisatör - målet var att erövra så många städer som möjligt. Kunna checka av dem från listan, ladda upp den obligatoriska selfien för att sedan blicka framåt, mot nästa potentiella trofé.
Jag blev oerhört provocerad. Så provocerad att jag en dag bestämde mig för att konfrontera honom. Efter en av våra föreläsningar, som han som vanligt spenderat med att leta efter bra erbjudanden på flygbiljetter, ställde jag honom mot väggen. Jag frågade något i stil med “Hur tänker du när du utan att skämmas spenderar varje helg på ett flygplan? Har du helt missat att vi befinner oss i en klimatkris?”. Hans svar var slående: “Lätt för dig att säga, som säkert redan besökt massa länder. Jag är utomlands för första gången i mitt liv. Jag vet inte om jag någonsin kommer få chans att åka till Europa igen. Jag tänker inte skämmas för att jag vill ta vara på det”.
Han hade en poäng. Många av dem som vevar nävarna högst i flygdebatten är också de som redan spenderat mycket tid utomlands. Som redan varit på yogaretreat i Goa, eller smekmånad på Hawaii, eller för den delen: på utbytesstudier i Paris. Och som dessutom har enklare att välja bort flyget då de har ett mysigt landställe att spendera ledigheten på istället. För även om det är dyrt att flyga är det också dyrt att inte göra det.
Det är dyrt att bo på en plats med bra och smidiga tågförbindelser. Och om man nu gör det, så är det dyrt att ta ledigt från jobb så länge att man kan avsätta tid för en semester som innebär flera dygn på tåget. Det är dessutom dyrt med tågbiljetter, nästan undantagslöst dyrare än flyg enligt hållbarhetsforskaren Greger Henriksson. Men framför allt är det dyrt att kunna känna “jag är nöjd såhär, jag har inget emot att stanna på marken”.
Trots det saknar debatten om flygandet helt ett klassperspektiv. Det är som att vi utgår ifrån att det bara är den urbana medelklassen som sätter sig på flyget och därför anpassas retoriken och åtgärdsmodellerna helt efter dem (typ: “varför flyga när du kan tågluffa i Italien! Så fritt och autentiskt”). För att inte tala om det ignoranta flygskammandet. Ja, det är vidrigt när influencers åker till Maldiverna en gång i månaden. Nej, det är inte samma sak när en ensamstående mamma sparat för att ta med barnen på chartersemester för första gången. Att bortse från dessa nyanser och behandla alla som flyger som en enhetlig grupp är inte bara världsfrånvänt. Det är även destruktivt ur ett klimatperspektiv.
Varje sekund lämnar fem individer ett liv i ekonomisk utsatthet för att träda in i en modern medelklasstillvaro enligt beräkningar från den amerikanska tankesmedjan Brookings Institute. Likt min kurskamrat i Paris kommer denna befolkningsgrupp ha en revanschlysten vilja att ta vara på sina nyvunna materiella möjligheter. Det är inte flygskammande och PR-kampanjer för dyra tågresor som kommer få dem att stanna på marken.