Den finska debatten är så lik den svenska, men tillskruvat ett varv till i både positiv och negativ riktning. Här fick regeringen avgå bara en månad innan valet efter misslyckad vårdpolitk. Inspirerade av Sverige försökte man få igenom en landskapsuppdelad vårdreform (om ni frågar Centern) och en privatisering av vårdutbudet (om ni frågar Samlingspartiet).
Båda två gick bet – tack vare att Sverige användes som avskräckande exempel i debatten. Gissningsvis räcker det att visa en artikel om skandalupphandlingarna för Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm för att väljarna ska förstå att en ökad privatisering inte hör hemma i ett offentligt vårdsystem.
Nåväl, Centern straffar ut sig och förlorar en tredjedel av rösterna medan Samlingspartiet har en lojalare väljarbas. Istället går de rödgröna partierna fram och både Vänstern och De gröna gör rekordval. Valrörelsen har också handlat om vård och om arbetarnas situation.
För en politikernörd är det här ett drömval att följa: en fråga om hur vården ska organiseras och finansieras blir valets huvudfråga och störtar sittande regering en månad innan val. Folket reser sig och vill ha ett slut på nedskärningar och en jämlikare vård!
Inför valet var de rödgröna partierna överskattade i opinionsundersökningarna medan Sannfinländarna och Samlingspartiet underskattades. Det som såg ut att bli en promenadsegern för Socialdemokraterna och de rödgröna blev endast en seger på marginalen. Det skiljer 0,2 procent mellan Socialdemokraterna och Sannfinländarna men det räcker ju.
I Finland blir största parti automatiskt statsminister så det ärofyllda uppdraget går till Socialdemokraternas ledare Antti Rinne. Men vem ska han samarbeta med? Det är ett historiskt resultat i Finland när inget parti ens fick 20 procent. Man har sett exakt samma uppsplittring mellan populistiska rörelser och traditionella partier här som internationellt.
Ja, hur svårt kommer det bli? Sedan grundlagsreformen krävs inte längre kvalificerade majoriteter för att få igenom sin politik i parlamentet. Statsvetaren Göran Djupsund kallar en plats i oppositionen ”som att sitta i Sibirien” i Svenska Yle och menar vidare att många partier är beredda att ”tumma på många principer om det betyder att de kan påverka”.
Antti Rinne är en fackföreningsledare och går med självförtroende in i förhandlingarna. Men egentligen ser han ut att bli en ganska perifer person. De starka ledarna finns i Vänsterns Li Andersson, De grönas Maria Ohisalo samt Socialdemokraternas egna Sanna Marin. Det är tre extremt skarpa politiker som lyckas förena klimat med frågor om klass och välfärd.
Lyssna bara på Maria Ohisalo som menar att ”Förändringar behandlar folk på olika sätt och ofta är det de sämst ställda som har den svagaste förmågan att anpassa sig.” Det är bara om man tänker på det här sättet som man kan genomföra en positiv förändring. Hennes huvudmål är att motverka klimatförändringen och fattigdomen i ett svep, och hon säger: ”Att göra goda val ska vara lätt för människorna och de får inte överstiga de sämst ställdas bärkraft.”
Förhoppningsvis lyckas Rinne samarbeta med Vänstern och De gröna för att ge Finland en annorlunda framtid. I Sverige har vi ju redan testat alternativet.