Danius var svensk författare och forskare, och känd för oss alla som Svenska Akademiens ständige sekreterare mellan åren 2015 och 2018. Den första kvinna som innehaft posten, och vars huvuduppdrag är att utse vinnaren av Nobelpriset i litteratur.

Danius lämnade Svenska Akademien efter att “Me too”-upproret, där kvinnor gick ut med sina berättelser om sexuella trakasserier, nått så långt som ända in i kulturelitens fina salonger. En av Akademiens ledamöters make, den så kallade kulturprofilen, Jean-Claude Arnault, anklagades och blev senare dömd för våldtäkt, och Sara Danius var personen som såg till att utreda Akademiens samröre med Arnault.

Detta skapade tumult i Akademien, och både de som tyckte att Danius agerat fel och de som tyckte att hon agerat rätt lämnade sina stolar en efter en. Slutligen blev det Akademiens vilja att Danius skulle lämna sin plats, vilket hon då också gjorde. Rakryggad, med en bukett i famnen, och klädd i sitt signaturplagg, knytblusen. 

Danius blev en symbol för att göra det rätta, med högburet huvud, kopplat till allt som “Me too”-upproret hade handlat om. Och fastän det upprörde många, och säkert Danius också, att hon blev tvungen att lämna Akademien, så var Sara Danius hela tiden precis lika elegant, korrekt, och med en varm, underfundig humor.

Som Nobelfesten förra året, där alla är så fina i kanten och försiktiga, så kom hon klädd i en enorm cerise och orange klänning med cape och rosett framtill, likt knytblusarna hon bara månader tidigare fått hela Sverige att bära. Ett tillfälle hon hade kunnat välja att försöka smälta in, men istället stod ut. Som ett stort "Fuck You" till alltihop, fast ändå inte. Det var ju bara ett klädesplagg. Genialt.

Sara Danius var ett feministiskt fenomen, från att hon inledde sin karriär i en starkt mansdominerad kultursektor, till att hon tog plats i Svenska Akademien som en av få kvinnor, till att hon blev utsedd till dess förste kvinnliga ständige sekreterare, till slutligen sättet hon tvingades bort och fick lämna.

I hennes sommarprat i P1 förra sommaren berättar hon hela historien om vad som hände där när “Me too” nådde sen Svenska Akademien. Ett fascinerande och briljant sommarprat, där något man inte kan undgå att lägga märke till är hur extremt korrekt hon är genom hela programmet, trots att hon borde varit, och kanske inom sig var, bitter eller arg.

“Me too” startade med att en skådespelare gick ut med sin berättelse om hur hon blivit sexuellt trakasserad av en manlig chef. Och världen över, inom alla branscher, gick helt plötsligt kvinnor ut med liknande berättelser. Berättelser som aldrig annars skulle ha kommit ut, i den värld vi lever i. En värld av män som skyddar män, män som skriver berättelser och formar sanningen.

Svenska Akademien hade haft som uppdrag att utse vinnare i Nobelpriset i litteratur, men historien om Sara Danius är bättre än något litterärt verk. Hennes varelse skakade om hela den kulturella eliten, och alltid på ett stilfullt och smart sätt. Precis som det plagg hon så ofta bar, knytblusen. Korrekt, men lekfull.

Att Sara Danius gått bort är en enorm förlust för Sverige och hela världen. Döden är orättvis på det vis att den kommer till alla oavsett deras gärningar, och ibland tidigare än vi hade hoppats. Men det feministiska fenomenet Sara Danius kommer att leva vidare, som alla bra berättelser gör.