Nu har alla oppositionspartierna lagt sina alternativ till regeringens vårbudget. Moderaterna har bytt ut några ord, men budskapet i grunden är högerns gamla: sänkta skatter för de som tjänar bra och hårdare tag mot sjuka och arbetslösa.
Partiledaren Ulf Kristersson är fostrad i nyliberalismens skola där statens kärnuppgifter ska begränsas så långt det är möjligt. I ”nattväktarstaten” ska staten bara sköta domstolarna, polisen och försvaret.
Kristersson har vidgat välfärdens ”kärna” till att även inkludera vård, skola och omsorg, men det offentliga och gemensamt finansierade inslaget ska vara så litet som möjligt. Privata vinstintressen ska få härja ostört i skolan och vården. Marknadskrafternas efterfrågan och utbud får gå före verkliga behov.
I Moderaternas värld är det alltid bättre att vara rik och frisk än fattig och sjuk. Därför ska den som arbetar få lägre skatt än den som har arbetat. Ett nytt jobbskatteavdrag kommer återigen att öka klyftan mellan löntagare och pensionärer.
De sänkta skatterna ska bland annat betalas med försämringar i trygghetssystemen. Moderaternas envisas med att felaktigt kalla ersättningar från föräldra-, arbetslöshets- och sjukförsäkringen för bidrag. De vill stämpla de som får ut pengar från trygghetsförsäkringarna som lata och bekväma.
Men villaägaren som får ekonomisk hjälp från staten att bygga om sitt kök får ett avdrag och inte ett bidrag. Moderaternas retorik klingar falskt när de medvetet blandar ihop begreppen. När de dessutom varnar för onödiga bidrag är de helt fel ute.
Det så kallade bidragsberoendet har inte varit så lågt sedan 1981. 300 000 nya jobb har kommit till sedan maktskiftet för fyra år sedan. Sverige har den största sysselsättningsgraden som någonsin uppmätts i ett EU-land.
Moderaterna hävdar att de vill stärka välfärden genom att minska ”bidragen”, men det de menar är något helt annat. De vill inte att trygghetssystemen ska räknas in i välfärdens ”kärna”. Genom att försämra villkoren för den som blir sjuk eller arbetslös hoppas de få utrymme för nya skattesänkningar. Det öppnar också för privata lösningar på ett gemensamt problem.
I Moderaternas värld får den som blir sjuk eller arbetslös skylla sig själv. Någon solidaritet med de svaga kommer inte från det hållet. De ”dynamiska effekter” som de hoppas på riskerar att utebli. Den som är sjuk blir inte friskare av att få sämre ekonomi. Sänkta skatter betyder inte mer, utan mindre pengar i den gemensamma kassan.
Moderat politik resulterar i ökade klyftor och ökad ojämlikhet. Den har gjort det förr och kommer att göra det igen.
På DN:s ledarsida varnar Anders Borgs favoritekonomi Lars Calmfors just för växande inkomstskillnader. Calmfors föreslår att ersättningarna från trygghetssystemen räknas upp i samma takt som lönerna. Han säger nej till att avgiftsfinansiera välfärdstjänsterna och ser gärna en progressiv fastighetsskatt. Allt för att motverka att inkomstklyftorna ökar.
Det är kloka förslag som går stick i stäv med Moderaternas politik.