År 1905 träffades Sveriges första kollektivavtal inom verkstadsindustrin. Det var en milstolpe på vägen mot vettiga villkor och ordning och reda på svensk arbetsmarknad.
Kollektivavtal må vara ett trist och osexigt ord, men begreppet har varit grundläggande för att skapa en positiv utveckling för Sverige.
Visst har även Sverige haft arbetsmarknadskonflikter, men vid en internationell jämförelse har de varit få och små. Både fack och företagare har insett att det är bättre med samtal, dialog och fasta spelregler än ständiga strejker, lockouter, blockader och annan oro.
Den svenska modellen har funkat och tjänat sina herrar väl. Facket har sålt medlemmarnas fredsplikt – det vill säga lojalitet med företaget under den tid avtalet löper – och på så sätt köpt bättre löner och arbetsvillkor. Arbetsgivarna har fått stabilitet och förutsägbara villkor.
Kollektivavtalen har därmed sin självklara del i berättelsen om Sveriges väg från ett fattigt bondesamhälle till ett modernt välfärdssamhälle.
Landet har – enkelt uttryckt – ägnat sig åt att utveckla sin produktionsförmåga istället för uppslitande arbetsmarknadskonflikter.
Trots denna framgångssaga finns det högerdebattörer som ständigt snackar om "en förlegad svensk modell". Men den svenska modellen fortsätter att leverera – år efter år. Kollektivavtalen skänker trygghet åt både löntagare och företag.
Det betyder inte att det saknas utmaningar för den svenska modellen.
Om den fackliga organisationsgraden sjunker och om färre omfattas av kollektivavtalen äventyras den svenska förhandlingsmodellen.
I Dagens Arbete 24 januari varnar chefredaktören Helle Klein för den sjunkande organisationsgraden bland unga arbetare.
"I mitten av 1990-talet var 77 procent av de unga arbetarna (16–24 år) med i facket. I dag är det bara 38 procent", konstaterar Klein.
Det är en mycket oroande siffra.
Helle Klein konstaterar helt riktigt att ungdomar som slängs mellan olika anställningar har svårt att hitta ett fackförbund som passar dem. För den som ena dagen försörjer sig som lärarvikarie, för att nästa dag rycka in i hemtjänsten och ibland extraknäcker på en restaurang, är den fackliga tillhörigheten inte självklar.
Det blir korta påhugg här och där – och många tvekar om det är värt att betala medlemsavgiften till facket.
På LO-kongresserna 2012 och 2016 diskuterades möjligheterna att skapa ett fackligt ungdomsmedlemskap för dem som har en svag förankring på arbetsmarknaden. Alla förslag i den riktningen har dock hittills röstats ned. Den vikande organisationsgraden bland unga visar emellertid att det börjar brinna i knutarna.
"De unga lär sig nu dagligen att facket inte är för dem. Det om något hotar den svenska modellen", skriver Helle Klein.
Det borde leda till eftertanke i LO:s medlemsförbund men också inom TCO och Saco. Arbetsgivarna har visat stor uppfinningsrikedom när det gäller att skapa nya osäkra anställningsformer. I det läget gäller det att även facket tänker och prövar nytt för att vinna de unga.
Den fackliga nyrekryteringen är lika viktig 2018 som när Gunnar Sträng cyklade omkring i Södermanland på 1930-talet för att värva medlemmar till Lantarbetareförbundet.