I juni beslutade Europaparlamentet om större och öronmärkta stöd till facklig organisering i den nya Europeiska socialfonden. “Parternas inflytande på den europeiska arbetsmarknaden måste stärkas. För det krävs hög organisationsgrad bland fack och arbetsgivare” säger svenske europaparlamentarikern Johan Danielsson (S).
Samtidigt som EU-motstånd ofta förknippas med nationalistiska höger-åsikter så finns det även en EU-skepsis på vänsterkanten. I ett land som Sverige, som är så välutvecklat på det socialpolitiska planet, har EU-motståndet på vänsterkanten ofta handlat om just det. Ifall vi i Sverige ska behöva gå bakåt i utvecklingen när lagar appliceras på unionen som helhet för att de länder som är långt efter i utvecklingen ska tvingas ta steg framåt.
På arbetsmarknadsplanet är detta en ständigt diskuterad fråga inom svensk vänster. I Sverige har vi den svenska modellen, som innebär att arbetsmarknadens parter gör upp om spelreglerna på arbetsmarknaden. När svenska socialdemokrater ska samarbeta med socialdemokrater från andra länder i EU blir det ofta diskussioner på den punkten.
Frågan om lagstiftning om minimilöner är en sådan fråga där svensk vänster blir otroligt protektionistisk. Kollektivavtalet skyddar redan svenska arbetare från att få för låga löner, på ett mycket mer kraftfullt sätt än vad lagstadgade minimilöner kan göra. Således vore det katastrofalt för svensk arbetsmarknad om sådan lagstiftning applicerades på Sverige, då den svenska modellen på många sätt skulle försvagas då.
Man ska dock passa sig för att använda sig av retoriken som ofta kommer från nationalister på högerkanten, som ofta handlar om just att försvara Sverige och sällan har andra länders situation i åtanke. Man måste kunna slå vakt om de trygghetssystem vi har, men samtidigt inte lämna europeiska arbetare i sticket. Därför var det glädjande att beslutet i EU blev för en tid sedan blev att det ska finnas minimilöner i de länder som inte har svenska modellen, vilket är bra för europeiska arbetare samtidigt som det då inte innebär någon försämring för svenska arbetare.
Men problemet kvarstår. Den svenska fackföreningsrörelsen har en stark historia och Sverige som politiskt land har under hundra år präglats av detta. Det är en kraftfull och politiskt verkande arbetarrörelse som gjort att vi nått så långt i frågor som rör allt från löner, arbetsmiljö, arbetstider, semester, och så vidare. Därför behöver också resterande länder i Europa få en chans att komma ikapp oss.
Beslutet från Europaparlamentet är därför otroligt glädjande. Det är varken konstruktivt eller rättvist att, i egenskap av socialdemokrat eller allmän vänster, mena att lösningen skulle vara att Sverige ska stå på egna ben bara för att vi har det bra. ”Arbetare i alla land, förena eder” kan inte vara en paroll om man bara slår vakt om fackliga segrar inom det egna landets gränser.
Så förhoppningsvis kan dessa öronmärkta pengar till stöd för facklig organisering inte bara innebära en stärkt europeisk fackföreningsrörelse, utan även knäppa igen truten på flertalet EU-motståndare på vänsterkanten. Den svenska modellen är inte hotad av EU. EU möjliggör en export av vårt goda föredöme. Det som hotar arbetares rättigheter och välmående, både i Sverige och världen över, är högerpolitik. Inte internationellt samarbete.