I Aktuellt i SVT i onsdags kväll påstod KD-ledaren Ebba Busch Thor, som hoppade av försvarssamtalen i början av veckan, att det var Kristdemokraternas förtjänst att det blev en bred försvarsöverenskommelse mellan S, MP, C och M.
”Det är uppenbart att vårt agerande haft effekt. Över en natt åkte budet upp och vi fick en större långsiktighet. Det hade inte skett om vi inte agerat som vi gjorde”, sa hon.
Jisses! Antagligen tror Busch Thor på vad hon säger. Men frågan är hur många utanför kretsen av partitrogna kristdemokrater som tror på uttalandet.
I realiteten var det Anna Kinberg Batra (M) som la ribban för försvarsuppgörelsen i sitt Almedalstal i somras.
Då – som representant för det alltjämt största allianspartiet – underströk hon att det behövs ett tillskott på minst två miljarder kr extra till försvaret redan i höstbudgeten för att Moderaterna ska kunna ställa sig bakom en ny överenskommelse.
I det läget insåg de flesta att det var på ungefär den nivån som samtalen måste landa för att det överhuvudtaget skulle bli en bred uppgörelse.
Så blev det också.
Uppgörelsen mellan S, MP, C och M innebär 2,7 miljarder kronor extra, per år, under perioden 2018-2020.
Av uppräkningen på totalt 8,1 miljarder kronor för perioden 2018-2020 går 6,8 miljarder till det militära försvaret och 1,3 till civilförsvaret.
Mot den bakgrunden framstår det inte som seriöst av Ebba Busch Thor att framställa sig som arkitekt till en överenskommelse som partiet inte står bakom.
Det går inte att både äta kakan ha den kvar.
Man kan inte både att ställa sig utanför försvarssamtalen och sedan försöka ta åt sig äran av att det blev en bred överenskommelse.
Antingen är man med eller inte. Ebba Busch Thor och hennes partivänner valde det sistnämnda.
Heder istället till S, MP, C och M som inte sprang ut ur förhandlingsrummet utan fortsatte samtala, kompromissa och jämka sig samman.
Det är en viktig signal till omvärlden att det finns en bred partipolitisk enighet om svensk försvars- och säkerhetspolitik.
Det är ett område som lämpar sig särskilt illa för partipolitiska tjuvnyp.
”De som uppskattar split, splittring och överdrivet taktiserande är möjligen antagonister med bas någon annanstans än i Sverige”, som försvarsminister Peter Hultqvist (S) helt riktigt framhöll i sitt stora linjetal vid försvarskonferensen i Sälen i början av året.
Hultqvists egen personliga insats ska inte heller underskattas.
Sedan han tog klivet in i försvarsdepartementet i oktober 2014 har han jobbat hårt för två saker. Dels för att höja försvarsförmågan. Dels för att återupprätta ett konstruktivt samarbete mellan regerings- och oppositionspartierna.
I bägge dessa avseenden brast det under de borgerliga regeringsåren 2006-2014.
Dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M) var aldrig intresserad av breda uppgörelser om försvarspolitiken.
Han talade om försvaret som ”ett särintresse” och drev igenom riksdagsbeslutet att avskaffa värnplikten 16 juni 2009 med bara tre rösters marginal!
2013 hamnade han och regeringen i ett ordkrig med dåvarande ÖB om försvarsförmågan – och våren 2014 stoppades i sista stund en bred försvarsöverenskommelse.
Med Hultqvist kom trendbrottet. Redan 17 april 2015 enades regeringen och delar av alliansen om ett rejält tillskott för försvaret. Det handlade bland annat om starkare militär närvaro på Gotland och förstärkt ubåtsjaktsförmåga.
Vidare har Hultqvist gått i bräschen för att återinföra värnplikten, utveckla fler militära samarbeten med omvärlden och värdlandsavtalet med Nato.
Bland försvars- och säkerhetspolitiskt debattörer – långt utanför partileden – har Hultqvist även fått många erkännanden. Många av dem reagerar nu även starkt mot alliansens misstroendeförklaring mot Hultqvist.
”Jag tror det är en olycklig väg som alliansen och Sverigedemokraterna valt – den är konfrontatorisk, signalerar bristande respekt för konstitutionellrättsliga processer och förvandlar frågor om rikets säkerhet till en bricka i ett politiskt spel”, skriver Daniel Stattin, professor i civilrätt, kapten i reserven och stridsledningschef i hemvärnet (Aftonbladet 27 juli).
”Jag kan inte se att Hultqvist gjort några konstitutionella misstag. Och då är det fel att väcka misstroendeförklaring mot honom”, säger tidigare försvarsministern Mikael Odenberg (Dagens Industri 26 juli).
Patrik Oksanen, politisk redaktör för Hudiksvalls Tidning (C), konstaterar att det är svårt att förstå vad alliansen egentligen håller på med.
”Hultqvist har inte ansvar för Säpo eller Transportstyrelsen, men han har agerat för att minska skadeverkningarna inom sitt fögderi – Försvarsmakten”, framhåller Oksanen.
Anna Dahlberg, politisk redaktör för liberala Expressen, är inne på samma linje och uppmanar alliansen att släppa frågan.
Sakligt sett vore det också det enda rimliga.
Misstroendeförklaringen har lika svag verklighetsförankring som Ebba Busch Thors beskrivning av KD:s insatser under förhandlingarna om försvarspolitiken.