Så har Sverige fått en ny regering den första Socialdemokratiska sedan 1957 i koalition med ett annat parti. Resultatet 24 ministrar av dessa 18 (S) och 6 (MP) och med Stefan Löfven (S) som regeringschef.
Tolv kvinnor och tolv män som förhoppningsvis ska leda Sverige de närmaste fyra åren.
Det är ingen lätt uppgift de 24 har framför sig. Redan vid tillkännandet om den nya regeringen kom inte oväntat kraftig kritik från oppositionen. Det var ingen hejd den usla framtid som väntar oss.
Allt var fel.
Bitterheten efter valförlusten tycks vara formidabel och förblindat den nya oppositionen, men tiden har sin gång. Det tar tid att blir en konstruktiv opposition liksom det tar tid att ta sig in i den nya regeringskostymen.
Den nya ministerlistan upplever i alla fall jag som både genomtänkt och personsatt med fingerfärdighet. En del visste vi redan. Magdalena Anderson blev otvetydigt förstås finansminister. En tungpost. I förhandsspekulationerna var Margot Wallström vikt för utrikesministerjobbet. Så blev det också.
Att Miljöpartiet ska sitta på vice statsministerstolen var heller ingen vågad gissning. Inte heller namnet Åsa Romson.
Någon överraskning. Ja, en enda men ack så viktig. Som Kultur-och demokratiminster får vi se Alice Bah Kuhnke (MP). Ett förträffligt val.
Självfallet hade varit bra mycket bättre med en klarare socialistisk majoritet i riksdagen. Det är stor risk för ryckighet, och att långsiktigheten i politiken försvinner, när allt budgetarbete bygger på kompromissande i förhandlingar mellan två partier i regeringen plus ett något ovilligt stödparti och dessutom med en kritisk opposition.
Det senare som det ska vara.
Visionerna i en regeringsdeklaration får inte föra bort från verkligheten och till vad som måste göras här och nu. Att utgångsläget för den nya regeringen är allt annat än hyggligt är dessutom uppenbart för de flesta av oss.
Svensk ekonomi står stark i en internationell jämförelse. Ett förhållande som regeringen Reinfeldt fick ärva när de tog över regeringsmakten för åtta år sedan och förvaltat väl.
Ett annat men tyngre arv som den borgerliga regeringen skapat, och som regeringen Löfven nu får överta är den höga arbetslösheten.
Nedskärningarna i välfärdssystemen har medfört att allt fler fått det sämre. I kommuner och landsting har pengarna inte räckt till för den vård, skola och omsorg som medborgarna efterfrågat.
Tudelningen av Sverige kan inte fortgå i den takt som skett de senaste åren. Redan idag underminerar utvecklingen möjligheterna till offensiva satsningar, eftersom så stor kraft åtgår till att jobba defensivt för att klara både de kommunala som landstingskommunala ekonomierna från sammanbrott.
Jämställdhets-och integrationsfrågorna måste uppgraderas i regeringen.
Alltför många kvinnor tvingas idag arbeta deltid, där lönen inte räcker till vardagsutgifterna. Heltider måste vara ett krav för dem som så önskar. Inte minst inom vårdyrkena.
Många av landets invandrare känner sig stå utanför vårt samhälle.
Därför måste integrationsarbetet få högre prioritet. Vi kan inte låta allt fler hamna i nytt främlingsskap i sitt nya hemland.
Att råda bot på de obalanser som de borgerliga regeringsåren skapat är inget som klaras i en handvändning. En regering som är bakbunden på grund av det parlamentariska läget har ett begränsat handlingsutrymme, men ett icke oöverkomligt sådant.