Det var bara några veckor efter att 3-åriga Alan Kurdis kropp hade flutit i land på en turkisk strand och fått världsledare att säga att flyktingkrisen var en humanitär katastrof som det måste göra något åt. Det var innan man gjorde långtgående planer om stora flyktingläger i Libyen och Turkiet. Det var ungefär samtidigt som Stefan Löfven sa att i hans Sverige bygger man inga murar.
Vi hoppar fram till januari 2019. I Storbritannien har man precis krävt omförhandling av Brexit utan att skjuta på utträdet den 29 mars. En avtalslös brexit skulle få EU att komma krypandes, tror förespråkarna. Motståndarna hoppas istället på att man inte hinner få till något avtal och därmed blåser av det hela.
Opinionen för Brexit eldades på under just samma period som glädjer Jonas Gardell, men bygger på historiska gamla motsättningar. Föraktet mot kontinenten har sedan uttryckts sig som en motståndsrörelse mot arbetskraftinvandringen från EU. Klassiska argumentet om att "de stjäl våra jobb". Direkt efter Brexitomröstningen blev påhopp och rasistiska smädesord allt vanligare. Hatbrotten har gått upp med 29 procent och man har sett den största ökningen av stödet för fascism, extremhögern, rasism, islamofobi och antisemitism sedan andra världskriget.
Sommaren 2015 gick människor längs motorvägarnas dikesrenar i södra Europa och människor samlades längs med färdvägarna för att hjälpa till. Det var innan man började mäta knän och tänder för att göra åldersuppskrivningar lite som det passade. Det var innan tvångsdeportationer, hemlösa gymnasieelever och självmord i ensamhet.
Den franska hamnstaden Calais har länge varit samlingspunkten för de människor på flykt som vill ta sig till England. Där, i Calais, bodde som mest över 6000 flyktingar, omnämnt som ”like living in hell”. Det här om något retade britter som ville hålla sig för sig själva (trots sin historia av kolonialism och utsugning av andra).
Det är i den där intervjun med Expressen 2015 som Gardell impulsivt berättar att han och Mark gömmer och har gömt flyktingar. Han är så entusiastisk när han pratar om hur allt förändrats snabbt, att Sverige inte ska vara ett snålt land. "Vi kan och vi ska, vi kan bättre", säger han och när man ser honom studsa på plats är det nästan som en tidsmaskin. Det är lätt att frestas till att tänka hur det skulle sett ut om vi valt en annan väg där senhösten 2015.
Istället snabbspolar vi fram till 2017. Då har vindarna vänt. Lägerplatserna i Calais är rivna och 170 bussar har slussat bort de som bodde där och drömde om något annat (antagligen att få vara tillsammans med familjemedlemmar). I Sverige har kraven höjts gällande det mesta – det finns inte längre några synnerliga skäl och ingen familjeåterförening. Politiken har anpassats efter Sverigedemokraternas språkdräkt och Jonas Gardell skriver en text där han sorgset frågar sig om hur långt det ska få gå innan hans familj tvingas packa väskorna och dra. För rasisterna är det ju samma skit, invandrare, homosexuella, fackanslutna och kvinnor.