Häromveckan gjorde LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson ett besök i Fackföreningarnas Hus i Luleå. Han presenterade LO:s viktigaste frågor inför valet för ett gäng företrädare för Kommunal, IF Metall, Transport, Handels och andra fackliga organisationer i Norrbotten. Sedan blev det en frågestund.
Efter mötet gjorde Thorwaldsson en intressant reflektion. Han konstaterade att ingen av frågorna hade handlat om arbetslösheten.
”Det är något nytt. På 1980-talet, när jag reste runt i Norrbotten, handlade det alltid om den höga arbetslösheten. Det tillsattes krisgrupper och var stora problem i länet”, sa han.
Så var det. Under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet var Norrbotten rejält på dekis. Det talades om nedläggning av gruvbolaget LKAB. Stål- och skogsindustrin hade stora problem.
Arbetslösheten steg till skyhöga nivåer – det är inte undra på att många kände pessism.
Arbetarrörelsen hade dock inte tappat sugen. Curt Boström, Manny Lindqvist och andra företrädare för S i Norrbotten uppvaktade S-ledaren Olof Palme.
Palme insåg allvaret – och efter en tid fick Ingvar Carlssons partiledningens uppdrag att ta sig an Norrbottensfrågorna.
Det blev början på ett intensivt programarbete.
Våren 1982 fanns en färdig utvecklingsplan för Norrbotten. En enig regional arbetarrörelsen – LO, SSU, S-distriktet och S-kvinnor – stod bakom förslagen.
”En socialdemokratisk regering kommer att genomföra utvecklingsplanen för Norrbotten. Basindustrierna ska utvecklas, inte avvecklas”, lovade dessutom Palme.
Så blev det också. I mars 1983 presenterade den nya socialdemokratiska regeringen sin Norrbottensproposition (nummer 1982/83:120, för den som vill gräva i arkiven). Fyra miljarder kronor anslogs för insatser i Norrbotten. Det mesta av pengarna användes för att rädda basnäringarna, men regeringen satsade även på nya verksamheter vid högskolan i Luleå och runt rymdtekniken i Kiruna.
Det var en satsning som inte var okontroversiell.
”De norrbottniska basnäringarna är bara skit”, dundrade Ingemar Ståhl, dåtidens mest kände ekonomiprofessor.
I riksdagen röstade Moderaternas riksdagsledamöter emot nästan samtliga förslag i Norrbottenspropositionen. Staten skulle inte bry sig och marknadskrafterna råda fritt, enligt den marknadsliberala logiken.
Med facit i hand kan vi emellertid se att S-regeringen bedrev en klok industri-, närings- och regionalpolitik. Basnäringarna tog sig ur krisen – och genererar nu stora inkomster för Sverige.
Arbetsmarknaden i Norrbotten breddades och utvecklades på nya områden. Högskolan har uppgraderats och förvandlats till ett stort tekniskt universitet.
Förändringen är märkbar i arbetslöshetsstatistiken.
Dagens Norrbotten är inget krislän. Norrbotten har numera en arbetslöshet som ligger klart under riksgenomsnittet. Under 2017 var den öppna arbetslösheten i Norrbotten 3,4 procent (i riket 4 procent).
Det betyder inte att det saknas utmaningar eller problem i dagens Norrbotten.
Men länet har (som Karl-Petter Thorwaldsson helt riktigt noterar) gjort en otrolig resa sedan början av 1980-talet – och den politik som bedrivits av regering och riksdag har haft stor betydelse för att vända den regionala utvecklingen.