En dag för firande och reflektion

Den samiska nationaldagen är en bra dag att reflektera över historia, kultur, och relationen mellan Sverige och Sapmi.

När kultur blir till salu blir frågan viktig vem som äger den, skriver Kata Nilsson.

När kultur blir till salu blir frågan viktig vem som äger den, skriver Kata Nilsson.

Foto: Grøtt, Vegard Wivestad

Ledare2020-02-06 05:00
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vill man veta vad som är särdragen i ett lands kultur är ett förenklat tillvägagångssätt att spana in souvenirbutiken på huvudstadens flygplats. I Paris finner du små prydnads-Eiffeltorn, i Berlin kan du köpa “en bit av Berlinmuren” (mest troligt bara en sten någon sprayat lite graffiti på), i Amsterdam kan du köpa träskor, och i London finns kylskåpsmagneter föreställande dubbeldäckare. 

“Kultur” är förstås ett alldeles för brett ord för kunna sammanfattas på en kylskåpsmagnet. Men dessa små souvenirer visar ändå upp något slags stolthet över det egna, och givetvis flera av skälen många turister kommer till landet. Du vill se resterna av Berlinmuren i Berlin. Folk vill ta foton bredvid Eiffeltornet.

I butikerna på Arlanda kan du köpa vikingahjälmar, böcker om nordisk design, kanske en Pippi Långstrump-peruk. Och samiskt hantverk. Renhorn, kåsor, knivar, och samiska huvudbonader. Om vi följer logiken skulle man då kunna säga att vi i Sverige är stolta över och vill visa upp den samiska kulturen som en del av landets. Men resten av det samiska samhället då?

Idag, den sjätte februari, är det den samiska nationaldagen. Ett bra tillfälle att fira kulturen. Men också en dag för att reflektera och påminnas om den ständiga kampen för samiska rättigheter. “They want our culture, not our struggle” sägs det, och i de orden känns souvenirshopen inte lika mysig. För gränsen är fin mellan att visa stolthet över en kultur som inte helt är ens egen, och att exploatera den. När kultur blir till salu blir frågan viktig vem som äger den.

Det är ingen hemlighet att svenska staten misshandlat samerna. Allt ifrån rasbiologin och mätandet av skallar, till tvångsförflyttning, kolonialisering av marker, och berövande av språk och kultur. Det är en historia vi i Sverige hela tiden måste komma ihåg, för när vi på något vis hävdar eller visar upp stolthet över att vara en del av den yta som är Sapmi, och ser den samiska kulturen som del av svensk kultur, så ska vi minnas hur förtrycket av samer under århundraden varit en påtaglig del av svensk kultur.

Rasismen är fortfarande utbredd, det har vi nyligen sett bevis på efter domen i Girjas-målet. Sverige ligger fortfarande långt efter andra länder med samisk befolkning i att stärka och legitimera rättigheter. Rättigheter som är framtagna på global nivå och som andra länder, som knappt är demokratier, runt om i världen med ursprungsbefolkning också ställt upp.

Svenska staten, och även alla vi som definierar oss som svenskar och bärare av svensk kultur, har helt enkelt ett särskilt ansvar att se vår egen roll i förtrycket av samer som fortfarande sker. Samer ska ha rätt att uttrycka sig, både genom hantverk, och i frågor som rör kulturens bevarande. Och i det senare ska Sverige skämmas.