Låt oss börja med det glädjande faktumet att vi lever allt längre och kan lägga allt fler friska år till livet. Det negativa är att antalet som drabbas av demenssjukdomar kommer att öka. Samhället behöver höja insatserna för att hjälpa dem och det måste göras nu.
Sveriges Radios Ekoredaktion har under några dagar granskat den svenska demensvården. Antalet demenssjuka kommer att fördubblas fram till år 2050. Samtidigt har antalet platser på äldreboenden minskat dramatiskt sedan millennieskiftet.
Ekvationen går inte ihop. Det är obegripligt och oansvarigt att beslutsfattarna inte tidigt såg problemet komma. Det är väl känt att de stora barnkullarna födda på 1940-talet nu närmar sig 80, en ålder när krämporna kommer allt tätare och där demenssjukdomarna ökar.
Finansminister Pär Nuder möttes av en storm av kritik när han 2004 kallade efterkrigsbarnen för ett ”köttberg” som skulle äventyra den svenska försörjningskvoten. Nu är vi där, och åtta år med en skattesänkande alliansregering har förvärrat läget.
Sedan millennieskiftet har antalet platser på äldreboenden minskat från 120 000 till 80 000 platser. Två av tre platser upptas redan i dag av demenssjuka. Med tanke på att dagens 160 000 demenssjuka om 30 år kommer att vara fler än 300 000 behöver trenden vändas. Det behövs fler äldreboenden och inte färre.
Det är inte något fel på målet att äldre ska bo kvar så länge som möjligt i sin egen bostad. Det ger trygghet i en invand miljö, men den dagen sjukdomen tar över ska de finnas plats i en gemensamt skattefinansierad äldreomsorg. Den fattige som drabbas av Alzheimers ska ha samma rätt till vård som den rike.
Demens är de anhörigas sjukdom. Ansvaret vilar tungt på make, maka eller barn. Möjligheterna till avlastning genom till exempel växelvård måste finnas och när bördan blir för tung bör det finnas plats på ett särskilt boende.
Om det inte finns plats överlämnas vården till hemtjänsten eller till anhöriga och det är inte bra för någon. All hemtjänstpersonal är inte utbildad för att ta hand om demenssjuka och inte alla kommuner har särskilda demensteam. Samhällsekonomiskt blir det en förlust om till exempel barn måste gå ned i arbetstid för att ta hand om sjuka föräldrar.
Redan i dag kostar demenssjukdomarna 63 miljarder kronor om året. Det är mer än vad cancer och hjärt- och kärlsjukdomar kostar tillsammans, men ändå är demenssjuka sorgligt bortglömda. Det ordnas inga stora tv-sända galor för att uppmärksamma dem. Tack och lov gör Demensförbundet och olika anhörigföreningar stora insatser i det tysta.
Staten och kommunerna behöver investera mer i demensvården framöver. Personal ska rekryteras och nya boendeplatser behöver byggas för att ersätta de som lagts ned.
De växande behoven och de ökande kostnaderna går inte att möta med nya skattesänkningar, men det är just det som alliansen planerar om de åter får makten i höstens val. Skattesänkarspåret är redan prövat och det fungerade dåligt förra gången. Ingenting talar för att det skulle gå bättre nu.