Den 5 september firade Facken inom Industrin att Industriavtalet fyller 20 år.
Vid ett seminarium i Västerås samma dag lanserades även en ny bok, ”Vem ska bestämma på lönemarknaden?” (Premiss), som skrivits av arbetsmarknadsjournalisterna Tommy Öberg och Anna Danielsson Öberg.
De två författarna skildrar Industriavtalets tillkomst och vad det betytt för svensk arbetsmarknad – och det är ingen överdrift att tala om en framgångshistoria.
När jag började i ledarskribentbranschen på 1980-talet var den svenska lönebildningen ett djupt sorgligt kapitel.
Avtalsrörelserna framstod som ett allas krig mot alla andra. I princip alla beskrev sig som fel- eller lågavlönade.
Ingen höll igen utan försökte roffa åt sig så stor del av lönekakan som möjligt. Följden blev kraftiga nominella löneökningar men samtidigt drev dessa upp pris- och kostnadsökningarna till himlens höjder.
Inflationen åt upp det som fanns i lönekuverten medan Sverige tappade konkurrenskraften mot omvärlden. I slutändan blev ingen vinnare.
Under 1990-talet började emellertid både fack och arbetsgivare att komma till sans.
De insåg att 1980-talets huggsexor skadade både löntagare, företag och Sverige som välfärdsnation.
Vi fick först Rehnberggruppen, sedan stabiliseringsavtalet och 1997 kom Industriavtalet som sedan dess utgjort normen – ”märket” – för den svenska lönebildningen.
Resultaten talar för sig själv. Industriavtalet har hållit i hög- och lågkonjunktur och överlevt en djup finanskris.
Det har medverkat till stigande reallöner för alla löntagare. Reallönerna ökade med 50 procent under avtalets första 19 år.
Man får gå tillbaka till de glada dagarna på 1960-talet för att hitta en lika stark reallöneutveckling.
För näringslivet har Industriavtalet också varit en positiv injektion.
Den ordnade lönebildningen har bidragit till stabilitet och förutsägbarhet. Konflikterna på arbetsmarknad har varit få.
Sverige har fått en modell för lönebildning som funkar och är till glädje för alla samhällsaktörer.
Det finns dock utmaningar. I en debattartikel i Dagens Arena pekar de två författarna på att en avgörande förutsättning för en fortsatt industridominerad lönebildning är att det finns ”pysventiler”.
”Utrymme för extrasatsningar på lågt avlönade eller felaktigt avlönade kvinnogrupper är en förutsättning för en fortsatt era med industrin i det lönepolitiska förarsätet. Om inte väntar en lönerevolt som snabbt riskerar att göra industrins lönenorm till historia”, skriver duon.
En sådan extrasatsning gjordes under avtalsrörelsen 2016. Samtliga LO-förbund bestämde sig för att backa upp ett extra lyft för undersköterskorna.
Så småningom enades Kommunal och SKL om att alla undersköterskor skulle ha 300 kronor mer än det så kallade märket.
Det handlade om att lyfta en viktig och eftersatt grupp.
Men den typen av särskilda insatser får inte bli för många. Då kommer Sverige snabbt att vara tillbaka i 1970- och 1980-talens huggsexor och lönekarusell – och då blir vi alla förlorare igen.
Därför får vi hoppas att både fack och arbetsgivare fortsätter att vårda ”märket” och en fortsatt samordning i lönepolitiken.
Industriavtalet må ha sina brister men det är en 20-åring som tjänar svensk arbetsmarknad mycket väl. Ingen tjänar på en återgång till det gamla lönekaoset.