Sammantaget är det 15 tjänstemän, 40 kollektivanställda, och 40-50 inhyrda som berörs av beskedet. Att bli av med jobbet får givetvis stora konsekvenser för de individer som berörs men därutöver påverkar denna typ av drastiska förändringar hos ett stort företag hela regionen.
När så pass många personer och familjer berörs påverkar det hela Norrbottens ekonomi och arbetsmarknad. De enskilda personer, som kanske inte hade räknat med att bli av med jobbet kan tvingas göra förändringar i sitt privatliv. Kanske inte renovera huset just nu, kanske inte köpa ny bil just nu, och så vidare. Sådana avvägningar som alla tvingas göra när förändringar sker i livet.
När det händer för så pass många, på samma gång, då är det självklart att det påverkar handeln och ger effekter på andra branscher. För det är inte bara en eller två familjer som avstår från att renovera eller köpa bil, eller vad det än kan tänkas vara.
Därtill ska ju dessa hundra personer söka sig till andra jobb, varpå trycket på arbetsmarknaden ökar. Och, ju längre folk går arbetslösa desto mindre skatteintäkter får ju dessutom kommunen och regionen, vilket ju ger effekter på det offentliga. Mindre skattemedel innebär mindre pengar till offentlig sektor, vilket påverkar även anställningar och satsningar på det planet.
Det kan låta kallt att skriva om de samhälleliga effekterna just när folk blivit varslade. Och återigen, de största effekterna får detta ju för de enskilda individerna och deras familjer. Men det ger också ringar på vattnet, så även de som inte är enskilt drabbade av detta besked kan i förlängningen märka effekter i sitt eget liv.
Inför den prognostiserade lågkonjunkturen kan vi också gissa att liknande besked kommer att komma från fler arbetsgivare. Det är ofta just inom byggindustrin man först ser tecken på konjunkturförändringar. Det är en av de första branscher att bromsa, i och med att de ofta jobbar så långsiktigt och därmed oftare avvaktar ekonomin. Och det ser likadant ut i andra delar av landet.
Vad vi kan vänta oss längre fram är oklart, men finanskrisen för strax tio år sedan finns ännu färskt i minnet. För att Sverige ska klara sig så bra som möjligt i en stundande lågkonjunktur krävs politiska satsningar redan nu för att inte arbetslösheten ska öka till de nivåer de var uppe på under 00-talet.
Den dåvarande regeringen Reinfeldts svar på hur man skulle lösa krisen var ju som bekant att försvaga a-kassan och luckra upp arbetsrätten, i tron om att så länge folk är tillräckligt desperata så kommer de på något slags magiskt vis finna arbete för att det helt enkelt inte går att vara utan jobb. Detta såklart i kombination med att sänka skatterna för 100 miljarder, enligt den borgerligt ideologiska övertygelsen att så länge de rika blir rikare kommer det att ge jobb längre ner i pyramiden.
Det funkar inte. Det enda det gör är att göra rika rikare, öka ojämlikheten och öka otryggheten på arbetsmarknaden. Det som däremot behövs är satsningar på universitet och vuxenutbildningar, så att de som arbetar inom de branscher som drabbas hårdast kan utbilda sig till andra yrken.
Men det krävs också att staten har mod och är beredd att stötta de branscher där vi redan nu vet att det finns bristyrken, så att folk vågar välja nya karriärbanor. Trygghet på arbetsmarknaden, och ett starkt skyddsnät, är A och O för att klara av en stundande lågkonjunktur. Det torde regeringen Reinfeldts misslyckande visa facit på.