Corona-krisen har medfört flera utmaningar som vi kanske inte hade räknat med, och dag för dag kommer vi till nya insikter. Det som kanske började med att vi tyckte att det var drygt att olika event ställdes in har gått över till att det vi såg som problem för några veckor sedan numera är bagateller.
Eurovision Song Contest eller hockey- och fotbollsmatcher ställdes in, vi suckade och svor, men ryckte väl slutligen på axlarna eftersom det ju faktiskt är “småsaker” om man jämför med risken att någon vi bryr oss om ska bli sjuka eller rentav dö.
Och döden har följt oss dessa veckor. Siffror har ökat och ökat och i andra länder är det ännu värre. Siffrorna från Italien och Spanien känns som plockade ur en dystopisk skräckfilm, och någonstans blir det ännu mindre greppbart ju fler som insjuknar.
Vi försöker att inte sprida panik, vi lyssnar på de myndigheter vi har, men oron finns där och det ska den också göra. Det är ändå oron vi känner som gör att vi följer rekommendationer och försöker göra vad vi kan för att minska smittspridningen.
Men sjukvården är hårt belastad nu, det är också därför en helg i stugan kan tänkas vara en bra idé för där stugan ligger bor inte en själ och där borde ju risken för smitta vara mindre. Men rätt vad det är bryter man benet när man varit ute och åkt skidor, och då bidrar ju ens benbrott till att ytterligare belasta vården. Därför gör vi alla bäst i att stanna hemma i mesta möjliga mån. Men det är ju tråkigt.
Tristessen isolering innebär är också en “småsak” kan man tycka, men redan innan smittan kom till vår del av världen var psykisk ohälsa en av de största folksjukdomar vi har i Sverige. Ensamhet och depression är inte småsaker, och det kanske var resan till släkten söderöver i påsk som var den grej som du såg fram emot nog att orka upp ur sängen varje dag fram tills nyligen.
Röda Korset och Bris har öppnat sina hjälptelefoner ytterligare under den här tiden, för att just vara behjälpliga inför den oro som många känner och som gör att vi mår dåligt även om vi är fysiskt friska. Många barn oroar sig särskilt just nu, eftersom de märker av hur mycket vi vuxna pratar om och påverkas av pandemins konsekvenser.
Även flera kvinno- och tjejjourer har haft extra telefontid och öppna chattar för de som vänder sig till dem. För det är klart, när folk är begränsade till sina hem mer än de brukar så ökar också våldet inom hemmets väggar. Det är en sak vi nog inte tänkte på för några veckor sedan, då vi mest störde oss på att inte kunna se vårt hockeylag plocka hem guldet.
Att ta hand om varandra är så mycket mer än att “bara” tvätta händerna och hosta i armvecket. Det är också att ringa våra nära och kära oftare än vi annars gör, att kanske styra upp en After Work med våra tjejkompisar över Skype, eller bara posta en låda kakor till mamma som annars hade fått komma och hälsa på för att fika.
Även den som är mest produktiv, gladast på arbetsplatsen, och mest aktiv på sociala medier kan bära på oro, depression, eller leva med en misshandlande partner. Helt utan att vi som är personens vänner eller släktingar har minsta aning om det. Det ligger på oss alla att upprätthålla de relationer vi har och visa att vi bryr oss om våra vänner och släktingar extra mycket under denna tid. Ett telefonsamtal med farmor eller en vän kan också vara det som piggar upp oss själva nog att orka upp ur sängen trots vår egen oro.