”Likvärdigt betyder inte likadant” säger Britta Flinkfledt i det senaste avsnittet av ledarsidans podcast, ”Kata, Norrbotten & världen”. Flinkfeldt har, som bekant, varit kommunalråd i Arjeplog i tio år och har därför erfarenhet och kunskap om just de frågor som politiker i Stockholm kanske sällan har. Även om de inte medvetet struntar i oss.
Från storstadshåll har länge vår del av landet, framför allt det norrländska inlandet och glesbygdskommunerna, varit nedprioriterad i form av representation i media och i det politiska samtalet. Det gör förstås att det politiska samtalet faktiskt inte lyckas fånga upp alla de viktiga frågor som finns, och en lägre medvetenhet blir standard.
Ännu en konsekvens av detta blir att folk på glesbygd inte känner sig värda en talan i frågor som berör dem. Det kan leda både till att människor begränsas i val av utbildning och karriär, då man känner att det inte förväntas av en att någonsin bli någonting mer. Men det kan också skapa bitterhet, och att vi trär på oss en typ av offerkofta som riktar all sitt agg mot Stockholm och staten. Att vi pratar mer om vi och dem, vår och mitt, istället för oss och allas.
Det finns helt enkelt många faror med splittring. Och när sprickan mellan stad och land får bli så djup som den kanske framför allt var för ett par sedan var, när vi hade en högerregering som inte tyckte att det var så viktigt att blicka utanför storstäderna och heller inte presenterade politik som gynnande oss utanför de områdena, ja men då skapas också sprickor folk emellan.
Att vi ska ha likvärdiga förutsättningar betyder inte att alla ska ha det likadant, för det här landet så olika ut. Men det betyder att alla, oavsett var de bor ska ha möjlighet att växa, blomstra, och uppnå någon form av självförverkligande. Och politiken är en otroligt viktig del i det.
Men det går inte att bara bestämma från politiskt håll att vissa normer och förväntningar ska upphöra. I vissa delar av vårt land drar man sig för att söka en högre utbildning, inte för att man inte vill, utan bara för att normen är sådan. Det politiken kan göra däremot är att skapa förutsättningar för alla. Så att det inte är så krångligt att frångå normen, om man nu vill det.
Det betyder heller inte att alla måste bli akademiker. Men det betyder att ingen ska känna att ens livsval redan är gjorda åt en för att man bor på ett visst ställe eller har en viss bakgrund. Och detta går givetvis att applicera på allt ifrån klass, kön, hudfärg och så vidare. Även om det podden tar upp är just glesbygd kontra storstad.
Detta och mycket mer tar vi upp i podden, och samtalet väcker många tankar även hos en ledarskribent som pratar om dessa frågor nästan varje dag. Avsnittet heter ”Kata, Britta och glesbygden” och finns ute nu, på de plattformar där poddar finns (exempelvis Spotify och Acast).