Vid S-distriktskongressen i Luleå i helgen var socialförsäkringsminister Annika Strandell huvudtalare. Hon höll ett inspirerande tal om hur vägen varit till att hon som i dag är socialförsäkringsminister i regeringen Löfven.
”Jag är, liksom statsministern, ett resultat av det svenska välfärdssamhället. Arbetarungen som växte i familjen utan pengar. Där vi vid slutet av varje månad fick låna för att ha råd med det grundläggande”, berättade hon.
Det kan överföras till arbetslivet. För de allra flesta är en trygghet i anställningen och möjligheter att påverka vår egen arbetssituation viktiga.
Även bland dem som i dag har projektanställningar, och andra tillfälliga anställningar, är drömmen om ett fast jobb med den grundtrygghet som detta innebär den viktigaste framtidsfrågan.
Därför är det oroande hur lättvindigt många företag tar på människors strävan efter raka regler och trygghet i jobben. Det verkar som om anarkin på detta område ökat det senaste decenniet.
I dag vet vi att det är mer regel än undantag att unga kvinnor inför en anställning tillfrågas om de är gravida eller planerar att skaffa barn. Om någon skulle svara jakande på en sådan fråga har de också i princip tackat nej till jobbet.
Vi vet också att både kvinnor och män som tar ut sin rättmätiga föräldraledighet kommer efter i löneutveckling. Deras möjligheter till att avancera på jobbet begränsas. Något som blivit allt vanligare.
I botten ligger fördomar, och en traditionell syn på att männen i ett förhållande alltid är den part som tjänar mest och att de därför ska värderas högre på arbetsmarknaden. Något som naturligtvis är nonsens.
Det vore därför utmärkt om regeringen till alla andra uppgifter anstränger sig för att fortsätta gradera upp jämställdheten i sitt arbete. Det finns trots allt oerhört mycket att göra. Ett exempel: Löneskillnaderna mellan män och kvinnor fortsätter minska bara marginellt.
Likalönsprincipen är knappast helig för dagens företag. Servicesektorn och stora delar av den offentliga sektorn har i dag de sämsta lönerna.
Här dominerar kvinnor bland de anställda. Kvinnor med deltidsjobb missgynnas dessutom av vårt pensionssystem.
Trygghet i välfärden måste gå före eventuella skattesänkningar. Det krävs mycket och hårt arbete för att lyfta upp de offentliga lönerna, att skapa förutsättningar för kvinnor till fortsatt utbildning och kompetenshöjning.
Människor som i dag har det svårt att klara sig utan socialbidrag måste ges andra lösningar för att klara ekonomin. Alltför många kvinnor tvingas i dag arbeta deltid när de önskar heltider. Inte minst inom vårdyrkena.
Det vore heller inte fel om jämställdhetsfrågorna fick större tyngd utifrån ett bredare samhällsperspektiv. Positionerna måste ständigt flyttas fram; i politiken, i arbetslivet och i familjen.
Det återstår mycket att göra för att trygga välfärden för stora grupper i vårt samhälle. Människor som så lätt glöms bort när den politiska debatten fokuseras som nu på om mellan- och höginkomsttagarna ska få sin inkomstskatt sänkt eller inte.