Legalisera droger, och upprätta statliga monopol likt systembolaget. Så låter många liberala debattörer, de gånger frågan poppar upp. Dessa är dock ofta samma liberaler som är emot det statliga alkoholmonopolet. Det ger mig migrän. Är det någon debatt jag konsekvent vägrar ge mig in i är det narkotikadebatten. Skälet till dessa är två.
Det första skälet till att jag inte vill debattera narkotika är den totala avsaknaden av rimliga argument, ofta i kombination av en extremt tröttsam outtröttlighet. De som ofta propagerar för legalisering av diverse i nuläget illegala substanser ger sig nästan aldrig, och de har sällan argument hämtade från något annat än lobbyister och konspirationsteoretiker. Eller så är de genomideologiskt liberala utan verklighetsförankring. Och ingen ideologi är smart utan verklighetsförankring.
Det andra skälet till att jag undviker debatten är personligt. När de ringde från intensivavdelningen på Östersunds sjukhus och berättade att de hade min vän där och att hen bett dem ringa dit mig. När jag kom satt min väns föräldrar i väntrummet och var inte välkomna in, för min vän hade sagt nej till det. Vilket är korrekt om än hjärtskärande.
Min vän levde men var riktigt borta. Hen var glad att se mig men blev arg över att läkaren kom in och frågade vilka olika substanser hen tagit. Läkaren ville veta om min vän medvetet försökt ta livet av sig eller bara råkat ta för mycket av för många olika ämnen varpå konsekvensen hade kunnat blivit densamma.
De som exempelvis vill legalisera cannabis menar, när jag berättar om min vän, att cannabis är ofarligt och att min vän uppenbarligen tagit andra, mycket värre, substanser. Ja, det finns givetvis mer och mindre farliga droger. Och ja, min vän hade tagit andra substanser. Men det legaliseringsivrarna kanske inte är bekanta med ordet “inkörsport”. Det är jag.
Jag minns fester när vi ännu inte var myndiga, då vi andra kanske hade tjuvat en öl eller två, då min vän redan rökte gräs. Och för att vara extra tydlig har jag och min vän vuxit upp i exakt samma medelsklassområde, samma skola och samma miljö. Nog tog det några år innan min vän övergick till ännu starkare grejer, men det är utan tvekan där det började.
Det är klart att det finns klasskillnader när det kommer till narkotikabruk. I fattigare områden kan handeln och brukandet handla om desperation, medan det mer är en festlig lyx för de rika kidsen. Men den den debatten är en sidodiskussion. Regeringen behöver inte ta itu med drogproblematiken för att det göder kriminalitet, utan för att drogproblematiken är problematisk i sig.
Jag vet att det finns människor som kan röka en spliff på fest utan att vara beroende. Men alla dessa personer bidrar till en marknad, som upprätthålls av köpares efterfrågan, men som kanske en gång på tio leder till en 22åring på intensiven med en läkare som frågar om hen försökt ta bort sig. Och då är det inte värt det. Punkt. Oavsett om personen som hamnar i träsket kommer från ett fattigt eller välbärgat område.