Det som också var intressant var att svenskarna var mer oroade för ökande rasism i samhället än ökad invandring. Det fanns en tydlig uppdelning i samhället. De som var rädda för invandring och skyllde samhällets utmaningar på flyktingar, och de som oroade sig över det hårdnande tonläget från den först nämnda gruppen och som i riksdagen representerades av Sverigedemokraterna.
Det fanns fler politiska konflikter än denna, såklart. Men denna var central 2018. Den klassiska vänster/höger-konflikten fanns kvar, välfärd för alla mot skattesänkningar för de rikaste. Men oron över ökad invandring och oron över ökad rasism var vad som delade den mesta av det svenska folket.
Det var också vad som delade flera av partierna. Särskilt inom högern. De fyra borgerliga partierna, Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna delades mitt itu av den frågan. Samtliga av dessa partiledare duckade effektivt frågan om huruvida de skulle ta hjälp av Sverigedemokraterna för att få makten i Sverige.
Centerpartiets ledare Annie Lööf var ändå den som var mest tydlig med vad hon tyckte. Hon var den starka rösten på högerkanten som var emot främlingsfientlighet och rasism. Hon baserade hela sin valrörelse på att vara den liberala rösten emot högerpopulism.
Jag personligen trodde det var ett spel. Att Annie Lööfs agerande var en plan framtagen av Alliansen för att fiska humanistiska röster, bland de som oroade sig för den ökande rasismen. Jag trodde kanske inte att de nödvändigtvis skulle hoppa i säng med rasisterna sekunden valet var över, men att de ville hålla dörren öppen för det ändå.
När valresultatet stod klart visade det sig att det rödgröna blocket var större än högerblocket. Och rasisterna hade fått vågmästarroll, precis som tidigare val, men denna gång hade de vuxit enormt. Och högerblocket ville styra trots att de blev minst. Det finns bara ett sätt att göra det, och det är genom att ta stöd från rasisterna.
Men Annie Lööf och Liberalernas partiledare Jan Björklund stod ändå på sig, och röstade slutligen nej till sina kompisar i Moderaterna och Krisdemokraterna när de meddelade att de tänkte styra på just det viset. Men sen inleddes förhandlingar mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna.
Vänster/högerkonflikten var tillbaka. Att det mesta folk oroat sig för i Sverige var ökande rasism och att man stod på samma sida i den frågan var inte längre tillräckligt. Nu fanns andra intressen som var viktigare. Som sänkta skatter. Och Annie Lööf meddelade den tionde december, tre månader efter valet, att hon inte tyckte Socialdemokraterna varit tillräckligt tillmötesgående.
Vid skrivande stund vet jag inte om Annie Lööf kommer gå till historien som partiledaren som fiskade antirasistiska röster för att senare meddela att sänkta skatter var viktigare än att stå upp för humanism. Men vi vet med säkerhet inom ett par dagar. Det var så här det gick till, när det senare blev som det blev.