SCB:s senaste statistik över bostadsbyggandet i Sverige är rena glädjechocken.
Under första halvåret 2017 påbörjades bygget av preliminärt 37600 lägenheter. Det är en ökning med hela 22 procent jämfört med samma period 2016!
Det är en utveckling som fungerar som en vitamininjektion för hela samhällsekonomin och arbetsmarknaden.
Ett ökat byggande ger jobb åt fler än Byggnadsarbetareförbundets medlemmar. Det innebär ökat behov av byggmateriel, maskiner, transporter, arkitekter med mera, liksom ökade inköp av vitvaror, möbler, bredbandsuppkopplingar och annat.
Det blir till och med fler jobb i Ludvig Svenssons gardinfabrik (som Olof Palme sa 1982) och i Gunnebo spikfabrik (som Stefan Löfven framhåller 2017).
I ett pressmeddelande är bostadsminister Peter Eriksson (MP) av begripliga skäl både glad och nöjd.
Uppenbarligen går det att investera i nya bostäder i det rödgröna Sverige. Borgarsnacket om att regeringen är tillväxtfientlig syns inte i byggsektorn.
Peter Eriksson och hans regeringskamrater får dock inte slå sig till ro.
Det krävs ännu mer aktivitet i bygg- och bostadspolitiken. Enligt Boverkets prognoser behövs det hela 600 000 nya bostäder fram till 2025.
Det skulle dessutom vara en välgärning om en bred riksdagsmajoritet kunde ena sig om en långsiktig uppgörelse om bostadspolitiken.
Regerings- och allianspartierna var på god väg att komma överens sommaren 2016. Men tyvärr valde de borgerliga partierna att hoppa av i sista stund.
Förvisso har Eriksson och regeringen tagit fram en del förslag på egen hand – till exempel om investeringsstöd för byggande av hyreslägenheter och utbildning av fler byggjobbare.
Bra är även att statliga Akademiska Hus fått fart på byggandet av studentbostäder. Det handlar om 28 000 nya bostäder fram till 2026 (därav 900 i Luleå).
Det finns emellertid ett stort värde i att de bostadspolitiska besluten kan formas i bred enighet över blockgränsen.
Investeringar i villor eller flerfamiljshus är – liksom satsningar i energisystem – stora och långsiktiga. Därför är det bra för såväl samhället som enskilda individer och företag att även de grundläggande spelreglerna är långsiktiga, att de ekonomiska kalkylerna håller och inte påverkas av eventuella regeringsskiften.
Att partierna ska hinna enas om bostadspolitiken före valet 2018 är sannolikt för mycket begärt.
Den senaste tidens högljudda tonläge och misstroendeförklaringar visar att stridshingstarna är på väg att ta befälet i partiväsendet. Nu gäller egenprofilering inför valåret 2018.
Man kan tycka mycket om detta. Men sådan är den politiska logiken. Ett valår är sällan en högtidsstund för politiska samarbetsingenjörer och kompromissmakare.
Det bästa bygg- och bostadsmarknaden kan hoppas på är att partierna sätter sig ned direkt efter valstriden 2018 och fortsätter de blocköverskridande samtalen som avbröts så abrupt sommaren 2016.
Hoppingivande är i alla fall att Centerpartiets ledning i förslagen inför höstens partistämma talar om behovet av breda uppgörelser om både skatte- och bostadspolitiken – ett utspel som också välkomnas av finansminister Magdalena Andersson (S).
Regerings- och allianspartierna har tidigare visat att det är möjligt att komma överens om tunga områden som energi-, försvars- och migrationspolitiken.
Det borde vara möjligt även när det gäller bostadspolitiken.