Den svenska regeringen består av två partier, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Dessa partier har kunnat bilda regering på nåder av ytterligare två partier, Liberalerna och Centerpartiet, i och med den politiska överenskommelse som kallas för Januari-avtalet. Det är, som vi vetat nu i ett och ett halvt år, en svag parlamentarisk uppsättning som gjort att regeringen kunnat tillträda.
Centerpartiet och Liberalerna har många fler frågor gemensamma med oppositionspartierna Moderaterna, men eftersom M och Kristdemokraterna var redo att ta makten med hjälp av Sverigedemokraterna vände C och L dem ryggen. SD är, som bekant, inte direkt påhejare av svenskt flyktingmottagande.
Det går inte att Sverige tar emot alla världens flyktingar, men det är viktigt att Sverige sätter exempel i en värld och i ett Europa där länder alltmer stramar åt sina gränser och lämnar desperata människor åt sitt öde. Ingen väljer flykt, och därför är flyktingmottagande en humanitär uppgift alla länder har.
MP har alltid varit noga med att värna asylrätten (som beskriver giltiga skäl för flykt oberoende antal personer som befinner sig i den situationen). MP har också undvikit att prata om flyende människor i ord som “volymer”. Även Socialdemokraterna är noga med att värna asylrätten, men S är också ett parti som söker långsiktiga lösningar och faktum är att det finns många riksdagspartiet som är för ett minskat flyktingmottagande.
I slutet av förra veckan öppnade S upp för att sätta mål för hur många flyktingar Sverige kan ta emot. Detta efter att Moderaterna krävt ett ”volymmål” i svenskt flyktingmottagande, något som på så vis bryter mot asylrätten. S agerande är därför en tydlig flört med de riksdagspartier som vill se färre antal flyktingar som får komma till Sverige. Av den anledningen har Miljöpartiet under helgen haft ett extrainsatt partistyrelsemöte, då MP inte är intresserade av att sätta sådana begränsningar på det vis som S försöker få med Moderaterna på.
Socialdemokraterna har tidigare kritiserats för att kompromissa för mycket bara för att ”behålla makten” och den kritiken är ett stort regeringsbärande parti van vid att förhålla sig till. I en representativ demokrati där inget parti har egen majoritet finns alltid en balansgång i att försöka få igenom sin egen politik och tillåta andras politik att få genomslag.
Det är bra av Socialdemokraterna att sträcka ut en hand för att få igenom en bred överenskommelse bland samtliga riksdagspartier. Men det är också viktigt att Miljöpartiet visar att de inte går med på vad som helst. Asylrätten är en fråga som inte ska gå att kompromissa om hur brett som helst.
Det finns riksdagspartier som inte kommer vara nöjda med flyktingpolitiken förrän vi gått samma väg som semidiktaturer vars landsgränser pyntats med taggtråd. Att kompromissa är bra men det är nyttigt att komma ihåg att M inte vill vara stödparti åt S. M vill ha SD som stödparti åt M, i en helt annan regeringssammansättning.
Om flyktingpolitiken skapar en för stor spricka i regeringen är det S, inte MP, som måste backa. Har man kompromissat så pass mycket med oppositionen att regeringen faller hamnar man slutligen själv i opposition. Utan bundsförvanter, och med en politik som liknar den nya (mest troligt M-ledda) regeringen så pass mycket att ingen vill rösta på S.