Det var med ett raseri Löfven sade: “Jag har svårt att ta ordet heder i min mun, när vi talar om det förtryck, den förföljelse, den stympning och det besinningslösa våld som riktas mot barn och unga i Sverige, med heder - bara som en falsk och usel ursäkt.”
Josefin Nilsson blev misshandlad av en skådespelare, som kom undan med frivillig dom och böter genom sina ursäkter om att det han sagt och gjort varit “fyllesvammel”. Som så många andra gånger. Varje år dödas 18 kvinnor av sina partners, och än fler flyr sina relationer för att leva gömda i skyddade boenden.
Är inte fyllesvammel, svartsjuka och ilska också bara falska och usla ursäkter? Fadime Sahindal blev mördad. Hon berättade innan att hennes förtryck började med att hon inte fick vara ute och leka med kompisar, utan hon skulle skynda sig hem för att hjälpa sin mamma. Det är vidrigt, hon var ett barn.
Hur många misshandlade kvinnor känner inte igen samma bild? De ska ta hand om barnen, familjen, mannen före rätten att ha ett eget liv. Deras kläder, umgänge och inkomster kontrolleras. Det är vidrigt, de är ju människor.
Som ni förstår tillhör jag dem som inte tycker att man behöver särskilja förtryck mot kvinnor och barn med olika namn. Det är samma mekanismer som gör skådespelaren galen när Josefin Nilsson ville lämna honom, som det är när Fadime som barn vill söka sig ett annat liv i Sverige, och sedan träffar en svensk pojkvän som hon lever med.
Det kallas för universialistisk patriarkalt förtryck. Sedan finns det yttrandeskillnader som är kulturella, som att hederskänslan sträcker ut sig som hela familjens ansvar när det exempelvis gäller hederskultur. Det hela rör sig kring könsmaktsordningen - den sociala ordning som ständigt gör män överordnade i samhället.
Därför ska vi inte bara ställa oss i första raden när det gäller hedersbrott, utan alla brott mot kvinnor och barn som gärna tystas ner och bortförklaras. Att kulturministern i tisdags besökte Dramaten för att förhöra sig om hur man jobbar med att trygga arbetsmiljön är ett steg i rätt riktning. På 90-talet sade man nämligen att det här inte var något Dramaten-problem, för det hände ju på skådespelarnas fritid.
Han som dömdes mot Josefin Nilsson var inte ensam, flera stora skådespelare förekom på löpsedlar, polisbråk, fylla och misshandel. Från vissa håll ifrågasattes om inte de här männen borde fått vård och behandling, precis som narkomaner, alkoholister och kvinnomisshandlare. Det här var på 90-talet, och vi vet från flera vittnesmål att 2000-talet inte var annorlunda. De här åren utreds fortfarande kända män för brott (R Kelly, Ronaldo, Donald Trump) medan de har sina upphöjda positioner kvar.
Att Ewa Fröling berättar i podden Perspektiv med journalisten Per Grankvist om att man numera på castings väljer ut skådespelare på helt andra premisser är ytterligare ett steg åt rätt håll. Att skådespelarna Alexander Karim och Morgan Alling går ut med att de kommer välja bort alla produktioner med problematiska män är ännu ett.
För som Karim skrev, alla “gubbslem och skitstövlar som både jag och ni känner till men som vi av juridiska skäl inte kan nämna vid namn” - vi vet vilka ni är. Det gäller din arbetsplats också. Din skola. Din släkt. Din fackföreningsklubb. Ditt hockeylag. Inga fler kvinnor som dör i sviterna av krossade ryggkotor, som Josefin Nilsson. Inga fler kvinnor som skjuts ihjäl hemma hos sin familj, som Fadime Sahindal.