Det finns som bekant ett flertal etablerade partier i Sverige, och Socialdemokraternas främsta motståndare har alltid varit Moderaterna. Och trots att Moderaterna varit i opposition lika länge som sossarna styrt föll inte S på grund av sin gamle ärkefiende. Nej. En ny, mer oberäknelig utmanare har dök istället upp. Norrbottens Sjukvårdsparti. Och detta parti, med nuvarande regionråd Kenneth Backgård i spetsen, tog efter valet i september slutligen makten i Norrbotten.
Sjukvårdspartiet har på sitt eget beundransvärt verklighetsfrånvända vis lyckats lova nästan allt åt alla i en region som är Sveriges största till ytan men som är hem åt förhållandevis få skattebetalare. Politiker som lovar bra grejer får röster, det vet ju folk och det är ju också av den anledningen partier som lovar bra välfärd ofta får styra våra landsting.
Sossarna har ju dock styrt så pass länge att de lärt sig att inte lova för mycket, det blir så jobbigt om man inte lyckas genomföra allt man lovat, och budget åtstramningar gör att man hellre tar det säkra före det osäkra. Men Sjukvårdspartiet har inga sådana spärrar. Så länge man inte tvingas ta ansvar finns det inga begränsningar heller i vad man kan lova. Så fungerar populism.
Jag lärde mig om populism när jag gick i högstadiet. Detta var inför valet 2006 och vi som gick i sjuan fick i uppgift att ta fram partiprogram åt våra påhittade låtsaspartier som sedan sjätteklassarna skulle få rösta på. Mitt och Sofias parti hade ett starkt socialpolitiskt program, innehållande bland annat fler utbildningsplatser, högre A-kassa och ökade resurser till försäkringskassan. Vi hade därtill en (för att liksom vara tretton år gamla) avancerad budgetplan för att finansiera det hela. Sjätteklassarna röstade dock på Erik och Bosses parti som lovade gratis glass.
Detta upprörde givetvis mig och Sofia på det vis som Socialdemokraterna i Region Norrbotten antagligen också upprördes i höstas. Det straffar sig att vara ansvarsfull, vilket i sig är väldigt meta eftersom vi ofta gärna vill ha just ansvarsfulla politiker vid makten. Lärdomen sossarna kan dra är ju att få prova på att vara i opposition och politikutveckla för att sedan återta makten i regionen 2022, förutsatt att Sjukvårdspartiet inte på något magiskt vis lyckas hålla alla sina vallöften.
För skillnaden mellan Erik och Bosses partis seger på Lugnviksskolan i Östersund 2006 och Kenneth Backgårds valvinst i Norrbotten 2018 är att Backgård nu faktiskt förväntas hålla de löften han avgett. Och det måste ju vara väldigt jobbigt. Alldeles för få i allmänhet verkar inse hur jobbigt det är att vara Kenneth Backgård. Inte konstigt karln behöver sex mobiltelefoner, hans jobb är förstås väldigt krävande. Särskilt nu, när han faktiskt sitter på den yttersta makten i regionen och förväntas leverera.
Det är faktiskt lite synd om Kenneth Backgård och övrig majoritet i regionfullmäktige. För sedan dinosauriernas tid har ju inte bara sossarna styrt, oppositionen har ju lika länge varit säkra på att de själva skulle göra det bättre, och att det enda som hela tiden stod i vägen för tillgänglig vård för alla regionens medborgare var partiet Socialdemokraterna. Kanske sker mirakel, som när mackan landar med smöret uppåt, eller så får sig hela Norrbotten en politisk kalldusch. Oavsett ligger nu enorm press på Sjukvårdspartiets Kenneth Backgård.