Centerpartiet och Liberalerna håller svensk politik gisslan just nu. Det spelar ingen roll att vi är mitt i pandemi, att arbetslösheten är nio procent, att den organiserade brottsligheten växer eller att klimatkrisen galopperar. Tack vare C och L finns det en fråga som ägnas mer politisk energi än alla andra: lagen om anställningsskydd (LAS).
Det allra värsta är att de inte ens själva tycker att detta är en avgörande fråga. De såg LAS som en juvel, något att kunna peka på som varit smärtsam för S att gå med på. Så agerar partier som har annat än landets bästa för ögonen.
I sak handlar det om vilka regler som ska gälla när arbetsgivare vill säga upp personal. Om förslagen, som nu är på bordet, blir verklighet innebär det att arbetsgivare får mycket mer makt. De som är jobbiga, som ifrågasätter eller lägger sig i och organiserar sig på arbetsplatsen kan arbetsgivaren göra sig av med. Den som säger ifrån mot sexuella trakasserier har inte längre samma skydd. Det skapar rädda, tysta och kuvade anställda.
Nu har Stefan Löfven (S) meddelat att LAS-utredningen åker i papperskorgen och att det i stället är avtalet mellan Svenskt Näringsliv och tjänstemännens PTK som ska ligga till grund för lagstiftning. Men det avtalet har arbetarnas LO sagt nej till. DN:s ledarsida skrev förra veckan att tjänstemännen ändå är fler än medlemmarna i LO, så varför fortsätta lyssna till LO? C och L är pigga på helt runda LO. Sabuni skrev nyligen att LO inte skulle få några fördelar nu när avtalet ska bli lag.
Men det är inte LO som L eller C straffar. Det är inte LO:s styrelse eller fackens ombudsmän som drabbas när anställningstryggheten urholkas. Det Sabuni säger betyder att undersköterskor, lagerarbetare, butikspersonal, lastbilschaufförer, industriarbetare – alla de som får samhället att gå runt i den kris vi är mitt uppe i – inte ens är värda att lyssnas till. Hennes hat mot LO drabbar ingen annan än arbetarklassen.
Att kringgå LO vore historiskt. Det skulle skapa en arbetsmarknad på arbetsgivarnas och tjänstemannafackens villkor. På arbetarklassens bekostnad. Självklart kan och bör inte S acceptera det.
För även om det står i Januariavtalet att lagstiftningen ska förändras står det också att den grundläggande balansen på arbetsmarknaden ska behållas. Om C och L inte vill behålla den balansen är det dem som bryter avtalet och som får svara inför folket varför de ställt till med nyval mitt i en pandemi.
Ytterst är inte C intresserade av nyval, de har inget annat regeringsalternativ. L har dessutom en svag partiledare, interna splittringar, tom partikassa och tre procents stöd i opinionen. L skulle inte överleva ett nyval. Ur LO:s perspektiv finns nu två alternativ. Antingen hoppas på att Löfven löser ut detta, precis som han gjort tidigare. Eller så rustar de för strid.
Om LO rundas nu finns det inget som hindrar Svenskt Näringsliv eller högermajoriteten i riksdagen från att göra det och igen och igen. Hela den svenska modellen skulle hotas. Därför måste LO visa styrka. Den består inte endast i att de representerar 1,4 miljoner medlemmar. Utan att dessa medlemmar utför arbetsuppgifter som är avgörande för samhället.
Med en högermajoritet i riksdagen kan LO inte veta var detta landar. Därför måste de ta frågorna in i avtalsrörelsen och ytterst vara beredda att ta till strejk för att sina medlemmars trygghet. Det skulle också vara en nyttig påminnelse till Svenskt Näringsliv, DN:s ledarsida, Centern och Liberalerna. Sverige fungerar inte utan LO:s medlemmar.