Du kanske inte alltid ser henne som en politisk varelse. Hon som tjafsar emot när någon skojar om att kvinnor kanske egentligen lämpar sig bättre inom omsorgsyrken än i industrin. Eller säger ifrån mot de som tycker det är kvinnogöra att städa, fixa och dona. Hon som skiljer sig ifrån den man som vägrar växa upp och ta ansvar. Hon som ser till att alla kommer till tals, fixar fika i föreningen eller som orkar samordna aktiviteter på jobbet.

Kanske ses hon snarare som en marodör, en jobbig person som försinkar, försvårar och skapar dålig stämning. En som kanske inte borde bry sig om precis allt hela tiden och som skulle behöva lära sig att släppa saker för att ”det var faktiskt bara ett skämt”.

Jobbar hon för mycket höjs ögonbryn; borde hon inte vara hemma med barnen? Och vid anställningsintervjuer väljs hon bort för att hon med all sannolikhet kommer att föda barn och ta större delen av föräldraförsäkringen. Effekterna blir sedan lägre lön, mindre möjlighet att påverka sin vardag och ett större lass i det obetalda hemarbetet. 

Varje år höjer Sverige kollektivt sin röst för kvinnofrågan. Under en dag i mars matas vi med en kakafoni av jämställdhetsproblem och förslag. Alla verkar rörande överens om att ”kvinnor kan” och att halva makten och hela lönen är både rätt och rimligt.

Men så händer något. Åttonde mars-glöden slocknar och fram kikar andra problem, sådana som blir enklare att både greppa och lösa. Och så får kvinnofrågorna stå tillbaka. För det är kris, för att det saknas resurser, för att det kanske inte får inskränka på vare sig valfrihet eller individuell frihet. Problemen förpassas till en dag om året och tillåts sedan falla längre och längre ner på den politiska dagordningen trots att vi verkade vara överens.

Hur länge ska vi acceptera att vissa bara uttrycker stöd i form av en kampanj eller en platt slogan om att det minsann är moraliskt rätt och riktigt att stötta starka tjejer? Starka tjejer som växer upp till ganska överbelastade, trötta och arga kvinnor som ledsnat på att ta huvudansvar och projektleda hemmet, bli klappade på huvudet av äldre män på jobbet och som grädde på moset också förväntas visa upp en glad, slät och hårlös yta.

Genom att tyst låta saker bero lägger man nämligen ansvaret istället på kvinnor att själva lösa problemen. På släktkalaset eller vid fikabordet när någon går över gränsen, att övertyga sambon att ta ut pappaledighet och att själva förhandla upp sin lön eller byta jobb om det inte passar. De tvingas bli politiska för de lämnas utan val.

Det finns gott om rebeller; de som orkar vara arga året runt, inte bara den dag då det anses moraliskt rätt att stötta deras sak. De som vägrar vara till lags, som vägrar le och som vägrar acceptera att världen sedan innan bestämt sig för vad de ska tycka, tänka och göra. Som orkar ta diskussionen. Som försöker säkra ekonomin för sig och andra kvinnor och ser efter att halva befolkningens intressen och rättigheter försvaras, inte försvåras. Alla verkar ju, trots allt, tycka att det är både viktigt och en bra idé.

Och i det vardagliga motståndet finns ett tydligt budskap; en annan värld är möjlig. Och om inte för henne, kanske för nästa tjej på tur. Det om något är en hjälteinsats.