Alla födda innan 80-talet har en relation till mordet på Olof Palme på ett sätt jag inte har. Varenda person i Sverige som levde då vet exakt var man befann sig när man fick reda på att statsministern blivit skjuten. Jag tror att massakern i Norge sommaren 2011 är min generations Palmemord. Det här är min historia.
Jag hade inte haft tid att kolla nyheterna när jag svidade om från fritösosande matskjorta till sommarklänningen inne i det lilla personalrummet på grillen där jag jobbade. Detta var innan alla ägde en smartphone så det enda jag visste dittills om terrorattacken i Norge var i form av ett sms min mamma skickat.
I det här läget var dödssiffran ännu oklar, det mesta man visste var att det skett en sprängning utanför regeringsbyggnaden i Oslo och att någon nu gick lös med vapen på ön där AUF, den svenska socialdemokratiska ungdomsrörelsens norska systerorganisation, hade sitt sommarläger.
Jag cyklade hem och somnade utan att veta något mer den kvällen men vaknade mitt i natten helt klar. Jag hade en dålig känsla i magen. Jag gick som i trans mot den stationära datorn som stod i hörnet av rummet. Jag öppnade webbläsaren och knappade in Aftonbladet i rutan. Siffran dök upp på skärmen. 69 döda. Ännu fler skadade. Och ansiktet på mannen som orsakat allt detta.
Jag var ordförande för SSU-distriktet i Jämtlands län och vi öppnade expeditionen dagen därpå för medlemmar att komma och vara med varandra. I tider av kris behöver människor känna gemenskap, och vi i SSU samlade oss snabbt för en manifestation inne i stan. Jag minns att jag höll tal men inte vad jag sa. I efterhand förstår jag att jag var i chock.
Det var så väldigt nära alltihop. Sommaren innan hade jag och mina vänner i SSU varit på sommarläger i Strömstad, på västkusten nära norska gränsen. Jag förstod i efterhand att vår säkerhet varit långt ifrån garanterad. Det fanns inte i ens världsbild att något sådant skulle kunna ske. Vi var bara där för att skratta, umgås och prata politik.
En vecka efter dådet var det någon eller några, jag vet fortfarande inte vem, som gick in i min familjs trädgård och gjorde ett stort hakkors på vår altan. Det är så det är med den här typen av extremistiska hatbrott. De inspirerar andra. Andra, som kanske inte tar till bomber och vapen, men som gör vad de kan för att skrämmas.
Den socialdemokratiska ungdomen. Den vars syn på framtiden är allvarsam men hoppfull, vars själva hjärtan pumpar solidaritet med sina medmänniskor, och vars röster inte tillåter sig att tystas. Den är nazismens, rasismens och främlingsfientlighetens största uttalade fiende. Den är ständigt mål för attack.
Oavsett om det är en svastika målad på väggen utanför bostaden där symbolen säger sitt och placeringen säger “Jag vet var du bor”, eller om det är en hatstorm på nätet gentemot den nystartade SSU-klubben i Hylte. Vi får aldrig någonsin se tillbaka på den 22 juli 2011 och tänka att det var en riktigt läskig… Engångsföreteelse.