De senaste 18 månaderna går för många av oss till historien som några av livets allra värsta, inte minst då mjukisbyxtrenden håller i sig. Systembolaget har ännu en gång återtagit marknadsandelar av restauranger och barer och allt fler har skaffat sig nya hobbies (hundar och bebisar). Men för en stor del av den svenska befolkningen har det varit business as usual.
När vi nu öppnar upp allt fler delar av ett samhälle som beskrivits som nedstängt skulle jag vilja höra mer av och om dem som höll allt flytande medan vi andra stannade hemma. Mer fokus på dem som kört överfulla bussar i rusningstrafik, mer av dem som serverar “hemmajobbare” som sitter på kafé. Jag tror en hel del hade förfasats över hur det går till på sina håll. Medan vissa absolut kunnat gömma sig hemma och pandemysa vidare upptäckte också fler hemkörning. “Snabbt, smidigt och säkert” tyckte vissa men få tankar ägnas åt de som kör skytteltrafik på cykel och moped. Trots ett flertal larm om mörkade olyckor, noll försäkringar och ovärdigt låga löner fortsätter bekväma personer beställa hem i tron att de gör sitt för landet välgång.
Inför en höst där ett “nytt arbetsliv” diskuteras flitigt önskar jag att fler orkar lyfta blicken och se det verkliga priset av hemkörning och att de antingen blir villiga att kräva något bättre för dessa personer, betala vad en ordentlig hemkörning faktiskt kostar eller själva börjar hämtar hem sin mat. Vågar vi hoppas på att det börjar anses ofräscht att någon stackare som står långt ifrån arbetsmarknaden levererar hem din fisljumma mat under stress och press?
Och det här “nya normala” vissa talar så gott om betackar jag mig å det bestämdaste. Efter århundraden av kvinnokamp för att ta sig utanför hemmets fyra väggar och facklig kamp för att få betalt för 8 timmars arbete så man har 8 timmar kvar för fritid respektive vila. Ska alla gränser nu suddas ut för att gå ut med en hund eller för att kunna tvätta på dagen? Nej, bevare mig väl. Förhandlar du bort ett höj- och sänkbart skrivbord med gratis kaffe för det är du inte bara konstig, du är också osolidarisk. Jag önskar mig således arbetsmiljötänk i fler steg än 1-2-jag-jag-jag. De som förespråkar och förskönar hemmajobb förvisas till historiens skräphög.
Sist men inte minst önskar jag mig, så klart, lite mer ordning och reda i de individuella resonemangen. Hur det ska gå innan alla har fått vaccin och den värsta dödsrisken är över är än så länge oklart men tills vi fått lite klarhet i det kan vi väl enas om att försöka tänka lite längre än näsan räcker. Kanske räcker det med att du tänker dig in i någon annans situation och hur det är att gå en dag i deras skor. Är deras liv ett liv du anser värdigt? Om nej, går det att göra något åt det? Om inte, varför ska de behöva nöja sig? Och nej, att byta jobb är ingen lösning. Det är bara att skjuta över problemet på någon annan för det kommer alltid behövas människor som jobbar på lager, inom vården, kör kollektivtrafiken och serverar på restauranger.
En terminsstart har organisatoriska och psykologiska fördelar men när det gäller arbetslivsströmningar i allmänhet och pandemier i synnerhet respekteras inte denna högtidliga rituals bladvändning. Det har i alla fall under min livstid inte blivit bättre med åren på jobbet men kanske blir höstterminen 2021 en nystart för alla? Vi håller tummarna men vi håller inte andan.