Att såga av grenen man själv sitter på är en ganska bra liknelse för personer som inte tillhör den yttersta överklassen men som ändå röstar på partier vars politik den allra yttersta överklassen tjänar mest på. Jämlikhet och välfärdspolitik brukar ju trist nog för den rikaste procenten innebära mindre pengar i plånboken efter avdragen skatt, medan vi övriga 99 oftare ser fördelar med att bidra till en gemensam välfärd eftersom vi inte skulle klara oss utan den. Vilket riktigt rika människor alltid gör.
Det finns många som kan resonera på det vis som min kompis i SSU gjorde. Hur kan låginkomsttagare rösta på Moderaterna? Eller, hur kan invandrare rösta på Sverigedemokraterna? För, någonstans förutsätter vi att alla ska rösta utifrån sin egen vinnings skull, och Moderaterna och Sverigedemokraterna är inte partier som alla grupper i samhället kan säga har en politik för dem.
Det gäller åt andra hållet också. Multimiljonärer som inte försöker skatteplanera, fiffla, eller som rentav talar om skatt och välfärd på ett engagerat sätt möts av applåder. Som att de är duktiga för att de som redan har så mycket vill bidra till att de som inte har lika mycket ska ha dräglig vård. Som om de som inte är rika inte bidrar, och som om de som är rika inte skulle kunna bli sjuka.
Om vi applåderar knösar för att de vill betala skatt, och dumförklarar fattiga som inte vill det, är inte det det yttersta beviset på att politik för jämlikhet faktiskt på riktigt är det enda rimliga? Det är både själviskt och osjälviskt. För även om det givetvis finns de som kämpat till sig en förmögenhet helt på egen hand är de allra flesta höginkomsttagare statistiskt sett barn till föräldrar som även de var höginkomsttagare. Och det är ett lotteri ingen av oss väljer.
Analysen har gjorts många gånger att Socialdemokraterna som parti inte längre behövs när de som har det allra sämst i Sverige ändå fått det bra nog. Att den växande medelklassen hellre identifierar sig med rika än med slödder, och röstar därefter. Men poängen med Socialdemokratiska ideal är inte att samhällets botten ska få det bättre på bekostnad av rika människors inbetalade skatt. Idén utgår till fullo från en vetskap om att vi aldrig vet vem som exempelvis blir sjuk, och att oavsett om du är rik eller fattig vill du att både du och dina medmänniskor ska känna sig trygga i att systemet finns där för oss alla.
Det är när vi är trygga som fler vågar byta karriär, och därmed kan göra den typen av klassresor som min kompis föräldrar föreställde sig själva göra. Men tills vidare måste vi sluta dumförklara dem för att de drömmer, och även sluta hylla miljonärerna som inte bara tänker på sin egen förmögenhet. För samhället är ett träd vars gren vi alla sitter på, och det finns ingen logisk anledning till att vilja såga i det alls. Oavsett hur högt upp man sitter.