Ni vet alla hur det är: På jobbet ska allt slutföras innan helgerna kommer. All fritid åtgår till att fixa dessa julklappar som vi redan förra året lovade oss att begränsa till det mest minimala någonsin. Så all denna julmat med sina medicinska följder. Varför gör vi på detta viset?
Så här en vecka före jul är julklapparna lovliga, att så är fallet visar inte minst hur svårt det är att ta sig in på vissa köpställen, en köporgie är på väg mot sitt crescendo.
När det gäller granen ska den komma från naturen och ha riktiga barr som luktar och har egna småkryp i grenverken. Men då gäller det att få granen från den rot på vilken dess stam är fästad. Inte alltid så lätt, men här i hälsingeskogarna går det bra.
Granarna står tätt, även om de inte alltid är så granna, men vart jag än såg gran vid gran jag såg. Så nu har jag både ute och innegran.
Mitt i all julstress stannar förstås inte samhället upp. I allt detta har två av de fyra borgerliga partierna problem. De som har minst dragningskraft tycks förlora i opinionen.
Vi kan se det i Liberalernas och Kristdemokraternas ansträngningar att försöka göra sig hörda och därmed tro sig om att kunna växa och skapa förtroende hos presumtiva väljare. Det har hittills inte fungerat.
Allra minst för KD.
Tyvärr hjälper det inte att Liberalerna med Jan Björklund vid rodret slår på stora trumman eller att KD förnyat sig med Ebba Busch Thor.
Lyssnar gör väljarna sällan på partier som upplevs som förlorare.
Liberalkonservative Ulf Kristersson och hans moderater behöver inte längre oroa sig för att tappa i väljaropinionen till sina borgerliga kolleger. Däremot kan problemen fortsätta och fördjupas för ”alliansens” små partier.
Det kan på sikt bädda för problem om något av de två återstående mindre partierna känner sig allt för mycket trampade på tårna och därmed väljer en självständigare väg. Några tecken på det finns inte för tillfället, men kan komma.
En sådan utveckling är inte helt orimlig och något som borde oroa och bekymra Kristersson. De borgerliga kollegernas tillkortakommanden måste vara besvärande, men han kanske hellre kastar blickarna mot Sverigedemokraterna än åt Björlund och Busch Thor?
Samtidigt har den svenska välfärden gått i stå. Just nu lever vi i goda tider, heter det och det finns många goda tecken på att så är fallet, men det finns brister i samhällsbygget. som måste åtgärdas.
Köerna vid våra sjukhus vet vi blir allt längre. Sjukförsäkringen har försämrats och aldrig återställts. Larmen om den otillräckliga åldringsvården har blivit vardagsmat. Alla kan vi säkert nämna områden, där insatser borde göra både vad gäller vård, skola och omsorg.
I ett rikt samhälle som vårt måste alla ha rätt till en grundtrygghet och inte behöva uppleva sig som försummade och bortglömda. I tysthet är vi på god väg in i ett nytt klassamhälle. Tecknen på det blir allt fler. Det borde politiken handla om.
Bild på Ulf Kristersson:
Bildtext: