Regeringen vill arbeta för en livskraftig landsbygd. Allt för att stoppa utflyttningen från de delar av Sverige som har svårt att hävda sig.
Statsminister Stefan Löfven har helt rätt när han nu konstaterar att landsbygden har försummats. Det gäller oavsett regering, enligt statsministern.
Nu sätts långsiktiga mål upp för statens landsbygdspolitik med grundtanken att det ska finnas ”likvärdiga möjligheter till företagande, arbete, boende och välfärd” i hela vårt land.
Låter bra på pappret, men det lär bli trångt i portgången innan vi kan se resultatet av en eventuell förnyad landsbygdspolitik.
I dag vet vi att landets tillväxt är ojämnt fördelad och skillnaderna har blivit allt större. De flesta svenskar säger sig vilja vill bo i tätort. Mest på grund av en effektiv samhällsservice, men allt fler kan trots allt tänka sig att flytta och bo på landsbygden om allt fungerande från kommunikationer till service.
Under tiden fortsätter utflyttningen från glesbygden i god takt medan tillväxtregionerna tuffar på som vanligt under den högkonjunktur som vi just nu genomlever. Stockholm, Göteborg och Malmö-områdena lockar till sig den attraktiva arbetskraften.
Utflyttningen från de mindre tätorterna har sedan länge permanentat obalanserna. När flyttlassen går är det framförallt de unga som ger sig av. De gamla blir kvar.
Det tudelade Sverige är inte bara en politisk klyscha utan en bister verklighet i de många kommuner som drabbas av en allt snabbare befolkningsminskning. När skattebasen minskar blir förutsättningarna att upprätthålla en bra samhällsservice som ett brev på posten sämre.
Om nu ens postutdelningen fungerar.
På det ena hållet får vi en överhettad bostadsmarknad med bostadsbrist, men också brister vad gäller utbyggnad av förskolor, skolor och kommunikationer. På det andra håll tvingas man riva lägenheter, stänga skolor liksom delar av den nödvändiga primärvården.
Viktig samhällsservice läggs ner. Butiksdöden går fram som en slåttermaskin. Bussen slutar gå och tågen stannar inte längre.
Vad som saknas är tydligare incitament för att kunna styra arbetsplatser till landets glesbygdskommuner. Satsningar måste ske på vägar och järnvägar, men föga görs för att ta ett heklhetsgrepp.
Det krävs inte bara nya miljarder från statens kassa för förbättrade kommunikationer och transporter utan självfallet även regionala och kommunala initiativ liksom kreativitet och entreprenörsanda uppmuntras och får resurser.
Regeringen är säkert fullmatad med information om angelägna projekt runt om i landet, men det tycks vara långt från ord till handling. Särskilt vad gäller väg- och järnvägsutbyggnad.
Ska vi klara klimatmålen borde järnvägstransporter prioriteras, men regeringen tvekar. Däremot går det bra att bygga en ringled runt Stockholm för tiotals miljarder. Och var händer med Norrbottniabanan?
Ska Sverige i en framtid ha en varaktigt hög tillväxt måste hela landet vara attraktivt för alla oavsett bostadsort. En utopi? Inte, utan något att sträva mot för ett rikare och därmed jämlikare samhälle.
Eller som landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) uttryckt det: Vi har påbörjat en resa och riktningen är tydlig.
Låt hoppas på det!